Man måste komma ihåg att man älskar sina djur någon gång under dygnet, för på natten glöms det gärna bort. Tuss har lärt Snuffe att vara på mig (och BARA mig!) under ca 2 timmar varje natt. Ligga på halsen, ligga på huvudet, tugga på håret, ligga på håret, springa in i täcket, springa ut ur täcket, slå på kinden, lukta i munnen, killas med morrhåren... Jag blir vansinnig! Imorse när klockan ringde hade jag inte hunnit somna än. "Men stäng dörren till sovrummet då" kan ju tyckas vara svaret. En stängd dörr, vilket de flesta kattägare vet, inbjuder bara till mer irritation. Att klösa på dörren i olika takt, olika styrkor, att skrika med ljus röst, med djup röst, att hänga sig på handtaget (som vi vänt på just därför) och att sedan försöka puffa upp dörren med huvudet, är exempel på vad som händer då. Pest eller kolera som det så fint heter. På dagen sover de hela tiden, och ser ut som änglar. Orka. ♥