Johanna & Harry

Mitt liv just nu handlar mycket om familjen. Mina underbara pojkar förgyller mina dagar. Harry är inne i en underbar period just nu, när han bubblar ut en massa nya ljud, och har börjat säga några halvordentliga ord. "Pappa", "mamma", "öbba" (ombra), "ej"(hej)  och "ocka"(klocka) är de som vi kan tyda. Sen är resten mest "utta" och en massa andra konstiga ord, så nu märks det att han försöker börja prata lite. Han pekar också hej vilt på allt och så ska vi säga vad det heter.

Resten av min familj är helt fantastiska. Hela Henkis familj hjälper till i huset så mycket de kan. Henkis pappa drar om all elen, och är kommer med alla bra designidéer. Henkis mamma spacklar, målar och assisterar suveränt. Henkis bror river, bygger och agerar byggmästare ihop med sin pappa. J, min svägerska, har designat köket, åkt ärenden till Ikea, och tapetserat större delen av Harrys rum. Mina föräldrar tar hand om Harry under tiden vi renoverar. Att kunna lämna honom där och veta att han är alldeles trygg och lycklig betyder allt. Mina syskon har också hjälpt till med skräpslängning (en hel hyrbuss med gamla väggar, golv och annan bråte) och att fixa med annat i huset. Tack räcker liksom inte till. Vi är så lyckligt lottade som har er alla. ♥

Farao vilken tråkig rubrik detta var då. Varför bytte jag inte ut den? :) Det får bli Det här blev jag när jag är stor istället.

Våren 2010 tog jag examen som Lärare för grundskolans tidigare år. Jag kan jobba från förskolan upp till årskurs 5, men det är i förskolan som jag trivs allra bäst. Just nu har jag ett vikariat på en förskoleavdelning som endast är till för barn med autism. Det är ett ansträngande och påfrestande jobb - men samtidigt otroligt givande och roligt. Från första stund jag började så trivs jag jättebra, och barnen bor i mitt hjärta. :)

Ända sedan Harry kom så har jag saknat min farmor och farfar mer än någonsin. Farfar gick bort 1992, och farmor 1995, så det är ju många år sedan - men nu när Harry är så lik både min pappa och min bror så önskar jag att de hade fått vara med och sett honom...

Det som saknas mest annars i mitt liv just nu är tid. Varför har inte dygnet åtminstone 25 timmar? :) Jag vill hinna mer saker med Harry. Jag behöver få huset färdigt. Jag vill ha mer tid för Ombra. Mer tid för familjen. Mer tid med vänner. Ja ni vet. Vi är inne i en väldigt intensiv period just nu, så det kommer lugna ner sig när vi väl bara flyttat klart.

Oslagbar utsikt från tomten. Nere vid bryggan tog jag mina första simtag, fick min första kallsup och badade tills jag var skrynklig.

Den lummiga trädgården där vi lekt dagarna i ända.

Köksdelen till vänster, och storstugan till höger. På trappen brukade vi sitta och titta ut över sjön när det åskade, och titta på när blixtarna gick ner i vattnet. Mycket mysiga minnen härifrån! ♥

Innan jag fick barn så var jag mest rädd för spindlar, insekter och andra småsaker. En gång i tiden var jag också riktigt rädd för att åka hiss, men alla turer med barnvagn tok kål på det!

Nuförtiden är jag mest rädd att något ska hända med de jag älskar. Döden spelar stor roll i mina rädslor, och jag tänker alldeles för ofta på "vad som kan hända". Jag har också blivit mer rädd om mitt eget liv sedan jag fick Harry.

Innan slängde jag mig upp på vilken häst som helst, tyckte att det var kul att köra bil fort och chansade lite med försiktigheten. Nu tänker jag att Harry ska ha kvar sin mamma, och tar det lugnt. Tänker efter före.

Jag är fortfarande väldigt rädd för spindlar och insekter, och det äckliga med dem är att de bara dyker upp och sen vet man aldrig riktigt var de tar vägen. Jag tycker heller inte om hur de ser ut eller låter. Blä. *ryser*

♥ Jag är bra på att lyssna

♥ Jag är bra på att vara envis (en bra egenskap faktiskt!)

♥ Jag är bra med djur

♥ Jag är bra på att organisera

♥ Jag har en bra intuition

♥ Jag är bra på att vara mamma

♥ Jag är bra på att pyssla

♥ Jag är bra på att lösa problem

♥ Jag är bra på att spendera pengar

♥ Jag är bra på att städa (om än motvilligt)

Jag har väldigt lätt för att gråta. Väldigt. Jag kan börja spontangråta till film, musik, en känsla, avsaknaden av en känsla, trötthet...

Det jobbigaste med detta har de senaste 10 åren varit att så fort jag och Henki ens är i närheten av att bråka - det räcker med att åsikterna går isär och någon höjer rösten - så gråter jag. Floder. När jag väl har börjat så kan jag inte sluta. Jag grät lika mycket när jag ville ha Ombra, som när vi diskuterade om garderoberna skulle bort i hallen i huset. Känner jag starkt för något så kan jag inte hejda mig. Ett tag var det så illa att om jag och Henki skulle diskutera något viktigt så fick jag skriva ett brev med vad jag tyckte - för jag fick aldrig fram ett ord. Skitjobbigt faktiskt, och väldigt opraktiskt. Det har blivit bättre med åren som tur är, för Henki hatar när jag gråter (inte hatar som i hatar, utan tycker att det är jobbigt), och jag förstår honom.

Häromdagen hörde jag den här på radion, och började gråta i bilen:

Min första blogg hette "Tankeverkstad på låg nivå", och startade 5 september 2005. Shit vad länge jag har hållt på! Till en början var det mest dagbok med mycket känslor och tankar. Skrivtekniken var inte så slipad, och innehållet var inte särskilt intressant för någon annan än mig. Så känner jag visserligen fortfarande; just att det faktiskt är för min egen skull jag skriver, och inte för att locka läsare eller för att skriva om ett specifikt ämne. Det är mig det handlar om, och hur jag ser på saker och ting.

Efter tankeverkstaden så flyttade jag hit till blogg.se, där jag är nu. Däremot flyttade jag härifrån en period, och skaffade mig en hemsida. Där startade jag även Ombras egen blogg när jag tog över henne. Det var ett sätt för Ombras förra ägare att få hänga med lite i hur det gick, och även för min del då Ombra var mitt intresse innan Harry kom. Bloggen har alltid varit som en anteckningsbok, där jag kan skriva upp saker jag vill minnas och använda igen. När jag tröttnade på hemsidans format, så flyttade jag tillbaka hit igen, och här kommer jag förhoppningsvis bli kvar.

Min blogg var nog som allra bäst innehållsmässigt när jag var mammaledig med Harry. Jag hade ett stort fokus i bloggen i och med Harry, och hade även tiden att knåpa ihop inlägg om annat. Nu känns det som att jag är tillbaka till att "först-så-gjorde-jag-såhär-sen-gjorde-jag-såhär-och-sen-hände-det-här" bloggandet - som jag själv tycker är ointressant att läsa hos andra. Jag gillar idén med "30 dagar - 30 inlägg", för det ger mer djup, och är både mer intressant att skriva om och att läsa.

Nu till den viktigaste frågan:

Vad vill du läsa mer om i bloggen?
Mig och livet
Harry
Huset
Träning och viktnedgång
Specifika ämnen (tex "veckans fråga")

View results

Jag har alltid haft en mindre grupp vänner som jag känner väldigt väl, istället för fler som jag känner ungefär lika mycket. Ska man vara vän med mig så finns det bara några fåtal krav, men som är väldigt viktiga:

♥ I en vänskap är det "ge och ta".

♥ I en vänskap är det viktigt att finnas där för varandra.

♥ I en vänskap får det inte finnas några krav.

Ni vet ju att min allra bästa vän är C. Förutom henne finns också S, som jag känt sedan stalltiden på slutet av mellanstadiet. 15 år i år, kära du! ♥ Mitt fina "tjejgäng" ska icke förglömmas; L, M och A drar med mig ut på partaj, men vi ser också till att träffas in emellanåt. Vi har pluggat tillsammans, och nu är vi lite utspridda i livet - men håller ihop ända!

Förutom dessa underbara flickor, så finns det också två stycken till som spelar väldigt stor roll som stöd i mitt liv. Den ena är Henki. Med honom kan jag prata om allt. Vår relation har i grunden en väldigt stark vänskap, och vi är otroligt likasinnade. Den andra är min mamma. Hon är det bästa stödet en dotter kan ha, och vi pratar med varandra varje dag. ♥

Här har vi ett inlägg som kan bli hur långt som helst. En av mina dåliga sidor är nämligen att jag är väldigt självkritisk. ;)

Jag har dåligt självförtroende, och är alltid först med att säga att jag är den som gjort fel. Detta innebär också att jag överanalyserar. Allt. Jämt. Alldeles för mycket. Alldeles för länge. När jag överanalyserat så gillar jag också att hetsa upp mig över det jag gjort, och bli väldigt känslosam - och inte på ett bra sätt. Är jag inte underbar? :)

Förutom dessa fina egenskaper, så är jag också ganska svartsjuk. Jag är konflikträdd. Jag är en pessimist. Jag är en besserwisser och väldigt envis. Jag är lat. I could go on...

Jag ser upp till kloka människor. Människor som visar att de har sunt förnuft, och som inger trygghet. Jag ser upp till människor som kan lyfta en enkel sak och göra den fantastisk. Människor som är kreativa naturligt. Jag ser upp till människor som har kunskap, och använder den på ett bra sätt. Människor som har humor, självförtroende och självdistans.

Lady Dahmer skriver alltid så mycket klokt, och skriver såhär om att ha ånger:

Sant!

Om jag skäms och tycker något är pinsamt, så gör jag det oftast i långt i efterhand. Jag kan inte förstå hur jag kunde vara med och dansa i musikalen på högstadiet - för jag kunde varken dansa eller komma ihåg stegen. Roligt när det varade, pinsamt såhär i efterhand. Jag kan inte förstå att jag var så efterhängsen på några killar under gymnasietiden - för de var inte alls intresserade av mig (åtminstone inte lika mycket) utan var nog mest artiga. Skitkul då, men väldigt pinsamt såhär i efterhand.

Ja, ni förstår hur jag är. Om några år kommer jag säkerligen tycka att det är jättepinsamt att jag hängde ut mig och mitt liv på Internet - men den dagen den sorgen! :)

Musikal var inget för mig... :) Bildkälla

En händelse som jag helst hade sluppit att vara med om, men samtidigt minns med väldigt glädje är när Ombra sprang på mig i skogen. I Augusti 2008 var vi ute och gick i skogen hemma hos mamma och pappa. Det vara bara jag och hunden, och vi skulle bara ta en snabbvända för jag skulle hem till C för att hälsa på och prata med hennes dotter om sin första skoldag.

Precis när jag är på väg över ett dike, och har all vikt på den foten som jag ska skjuta ifrån med, så springer Ombra på mig bakifrån. Foten vrids, och även om jag hade hörlurar med musik så kunde jag genom min kropp höra hur det högljutt sa "knak" i foten. Smärtan var det värsta jag upplevt (dittils), och jag kunde inte stödja på den alls. Efter att ha ringt C och bett henne komma ut och hjälpa mig hem, så ringde jag även Henki som åkte direkt från jobbet för att ta mig till akuten.

När C kommer fram till mig så inser vi snabbt att hon inte orkar hjälpa mig, för jag kunde inte lägga någon vikt på foten alls, och hon är mycket mindre än mig. :) Vi beordrade då Henki att köra så nära med bilen som möjligt, vilket blev en lång bit in på en liten skogsväg. Sen skulle han komma in till stigen i skohen där jag satt och hjälpa mig. Det var dock helt omöjligt för mig att hoppa på en fot den långa sträckan - så det enda alternativet var att Henki fick bära mig - vilket han också gjorde. På hans rygg satt jag hela vägen fram till bilen, och sen kunde vi åka till akuten. Det var väldigt tungt, men han bar mig ändå, och för det är han alltid min riddare (i den lila Forden!). ♥

Någon annans fot på kortet, men min var lika tjock och blå... :)

Nu när jag sitter här på den sextonde dagen, så känner jag att just denna rubrik är väldigt överflödig. Varför tog jag inget annat ämne här? Jag bloggar ju inte om något annat än vårt första hus just nu... :)

Jag har aldrig drömt särskilt stort om mitt liv. Aldrig satt upp mål som jag vet att jag inte kan klara av att genomföra. Jag tror att man besparar sig mycket oro och krav om man är realistisk och har en god självkännedom. Visst är det alltid bra med en utmaning, men jag fungerar inte på det sättet. Självklart ska man tillåta sig att drömma om sådant som aldrig kommer hända också, men då är det ju bra att man är medveten om att det är så. En av mina största drömmar under högstadiet var att jag skulle bli ihop med Leonardo DiCaprio och att vi skulle leva lyckliga resten av livet... :)

En av de drömmarna jag har nu är att vårt hus ska bli färdigt, och att det ska vara alldeles alldeles underbart. Jag vet redan att de flesta som varit där blir lite imponerade av att det är så galet stort (boytan är ca 260 kvm), och då vill jag också att de ska tycka att det är fint och genomtänkt. Jag hade heller aldrig dragit igång hela renoveringsprojektet om jag inte hade vetat att vi har underbara människor omkring oss som stöd och hjälp. Jag vågar drömma om vårt fina hus för att jag vet att det kommer bli så - även om det inte blir färdigt så fort som jag vill så kommer vi lyckas till slut.

En av mina andra drömmar är att Harry ska ha en sådan trygg uppväxt som jag själv har haft. Jag drömmer om att han ska bli en självsäker och nöjd kille när han blir stor, och att han ska vara lycklig. Jag är så glad att han har sin Kusin H att leka med så ofta som han gör, för jag vet att den leken leder till så mycket bra. Jag är också glad att de bara är 4 månader äldre/yngre än varandra, för då kommer de alltid att vara nästan lika gamla och ha mycket gemensamt. Jag har lärt mig så otroligt mycket av alla mina kusiner under åren, och hoppas att Harry kommer kunna göra likadant!

Den innehåller:

♦ Ipren

♦ Plånbok

♦ Jobbschema

♦ Lypsyl

♦ Kvitton

Mer än så behöver man inte ha med sig!

Två år (nästan tre) efter att jag ploppade ut i världen kom min lillebror. En mörkhårig och rund liten unge som vi kallar Klas. Han har liksom alltid satt sin egen standard, och varit väldigt bestämd med vad han vill. Ett tag när han var typ tre år hatade han allt som var brunt, och när vi var äldre och skulle dela på polkagrisstänger tog han fram linjalen för att mäta exakt var hälften var... Jag har alltid varit väldigt snäll mot min lillebror (visst har jag?) även om jag passat på när mamma tittat bort. Man kan väldigt lätt lura in sin lillebror under köksbordet och sen måla honom full i vattenfärg! Vi har alltid lekt och haft väldigt roligt ihop!

Nuförtiden utbildar han sig till... Ja... Typ elingenjör med någon särskild inriktning mot... El? :) Förlåt kära lillebror för att jag har så dålig koll på vad det är exakt som du läser, men jag tycker att du är jätteduktig som snart tar examen, och som har klarat utbildningen galant. Jag avundas din disciplin, din tekniska ådra (farfar hade varit otroligt stolt) och din noggrannhet. Ingen gör det så bra som du!

Hela nio år efter mig, sladdade Lisa ut med enorm kalufs och bus i blicken. Efter att hon lärde sig att krypa baklänges gjorde hon livet mycket mer intressant för oss syskon. Jag och Klas kallade henne för "naturkatastrofen" för hon gick som en tromb genom våra lekar och förstörde det mesta vi gjorde. Sedan dess har vi busat tillbaka så mycket vi kunnat, och lyckats lura i henne en hel del dumheter! Lisa har också alltid varit sådär underbart snurrig som en minsta syskon är. Vana att vi andra ska leda vägen åt henne, men det är inte Lisa utan lite förvirring och fniss.

Underbara lillasyster går sista året på den estetiska linjen, och är den förutom pappa i familjen som har den musikaliska genen. Förutom att kunna spela en hel drös med instrument, är hon också väldigt smart. Hon och brorsan har det matematiska tänket som jag totalt saknar, och jag är stolt över att hon klarar av allt hon ger sig på. Hon är liksom sina äldre syskon en genomsnäll människa som alltid går att lita på! Äntligen börjar vi kunna ha lite saker gemensamt (9 år är väldigt stor skillnad faktiskt), och vi delar just nu hästen ihop, vilket är jättemysigt!