Jag har väldigt lätt för att gråta. Väldigt. Jag kan börja spontangråta till film, musik, en känsla, avsaknaden av en känsla, trötthet...

Det jobbigaste med detta har de senaste 10 åren varit att så fort jag och Henki ens är i närheten av att bråka - det räcker med att åsikterna går isär och någon höjer rösten - så gråter jag. Floder. När jag väl har börjat så kan jag inte sluta. Jag grät lika mycket när jag ville ha Ombra, som när vi diskuterade om garderoberna skulle bort i hallen i huset. Känner jag starkt för något så kan jag inte hejda mig. Ett tag var det så illa att om jag och Henki skulle diskutera något viktigt så fick jag skriva ett brev med vad jag tyckte - för jag fick aldrig fram ett ord. Skitjobbigt faktiskt, och väldigt opraktiskt. Det har blivit bättre med åren som tur är, för Henki hatar när jag gråter (inte hatar som i hatar, utan tycker att det är jobbigt), och jag förstår honom.

Häromdagen hörde jag den här på radion, och började gråta i bilen: