Johanna & Harry

Vi började lördagen hos J & S som anlände i den häftiga bilen på första bilden! :) Sen åkte vi till A & E's bröllop, där vi deltog i middagen och festen. Det var klyschigt nog en dag i kärlekens tecken, men de var så vackra - och då menar jag inte bara på utsidan - utan så glada och lyckliga. Mina älskade vänner! Tack för att vi fick dela er stora dag med er! ♥

Det gjorde min dag kan jag säga! ♥ Genom alla dåliga perioder (en hinner med rätt många på 11 år) och olika förändringar så finns alltid kärleken där som grund. Kan inte bli bättre!

Här är de ju ruskigt lika varandra! :) Harry är det på det översta kortet, och när jag såg det här kortet så trodde jag först att ett av korten på Nils hamnat fel! Ni missar väl inte spyan som långsamt rinner ur Nils mungipa? Mina älskade kräkbebisar! ♥

Här får ni lite fina, och några underliga, bilder på oss genom åren:

Det där är mina två barn.

Mina.

Två.

Barn.

Två stycken.

Som finns.

Jag har två barn.

Shit! ♥

På skoj brukar jag reta min syster för att hon fortfarande bor hemma (eftersom hon precis tog studenten så är det inte så konstigt) och kan maxa mamma- och pappahjälpen. Skjuts hit och dit (Innan hon tog körkort. Har jag berättat det förresten? Superduktig och klarade det på första uppkörningen! *stolt*) och lite extrapengar när man behöver. Skitlyxigt! Och lite fuskigt när en annan köpt hus och stretar med ekonomin.

Men hallå! För alla pengar i världen, och skjuts hit och dit, så får ju jag så mycket annat! Väldigt mycket annat! All hjälp med Harry är ovärderlig. Den här veckan avstod mamma och pappa från att resa bort så att jag kunde börja nya jobbet. Passa barnbarnet (som dessutom blev sjukt och "extra" kul att vara med...) och fixa lite här hemma inför kräftskivan istället för att stanna en extra vecka i Barcelona. Eh? Dessutom ställer de upp med noll och ingen tvekan när vi behöver en hand annars. Mamma "råkar" dessutom väldigt ofta hamna på PoP eller någon annan klädkedja som "råkar" ha rea, och kommer hit med kassar fyllda med precis vad som behövs i den lilla garderoben.

Så, jag ska genast sluta att klaga - jag har världens bästa föräldrar! ♥

... för resten utav er knallhattar som inte fick ihop det:

Lilla barnet... ♥ Den sista bilden kommer hamna på väggen som förstoring!

Vi har alltid varit väldigt lika, och haft samma värderingar. Ingen av oss är hetsig och slänger ur sig saker som den inte menar, utan vi kan tjafsa lite men sen är det bra. Vi har alltid haft en grundtrygghet i vår relation. Tidigt i förhållandet behövde inte prata om hur vi kände, eller om vi var ihop eller inte - utan det blev så och så var det. Vi har också en stark respekt för varandra, och även om det låter hårt ibland så är det aldrig på riktigt. Vi har också alltid haft väldigt roligt tillsammans. Kunnat skratta ihop, och vara avslappnade. Vi har många gemensamma intressen, och har alltid låta den andres intressen få finnas kvar. Perfekta för varandra helt enkelt!

10 år går väldigt fort när man har roligt, och jag kan inte tänka mig någon annan att dela livet med!

Unga och nykära ♥ (kort taget på ett foto i en ram...)

Det finns ingen självklar och allmänt accepterad definition på vad själsfränder egentligen är. Det finns inte heller någon gemensam uppfattning om det är en eller flera. Vissa talar om själsfränder som den enda stora sannakärleken, den vi alltid har drömt om. Andra anser att man följs åt av en grupp människor som föds om och om igen tillsammans för att lära sig av varandra. En själsfrände skulle alltså kunna vara någon vi har levt med i flera tidigare liv och därför känner igen när vi möter dem igen.

Vad många ändå är överens om är att själsfränder krafigt påverkar ditt liv. (Källa)

2004 var året då jag träffade min själsfrände. Den där personen som det verkligen är meningen att man ska ha i sitt liv, ni vet. Men va? tänker ni. Träffade du inte Henrik 2001? Visst kanske Henki är min själsfrände i meningen att vi verkligen passar bra ihop, men inte på samma sätt som den här vännen.

Jag hade flyttat hemifrån när hon köpte ett hus på samma gata som mina föräldrar. Under ett kortare samtal på gatan med min mamma frågade hon om mamma inte hade någon dotter som höll på med hästar. Hon behövde nämligen hjälp med sin. Mamma tog hennes nummer, och på den vägen är det. Vissa människor vet man liksom direkt att man klickar med. Att det är menat att man ska träffas. Att det finns ett syfte med vänskapen.

Så har jag alltid känt mellan C och mig. Det låter som att jag beskriver en romans, men visst älskar vi ju våra bästa vänner? :) Jag kände direkt att mitt syfte var att hjälpa henne. Inte bara med hästen, utan även med det lilla jag kunde bidra med i hennes liv. I sin tur har hon väglett och lärt mig om så otroligt mycket. Tillsammans har vi delat mycket sorg, men också mycket lycka.

Älskade Irma ♥

Fastän vi bara känt varandra i sex år, så känns det som att vi växt upp tillsammans. Känt varandra jämt. Fastän vi egentligen är så olika man kan bli, så har vi ändå en gemensam grund att stå på. Överser varandras tokigheter. Fastän vi båda har mycket aktiva liv, så ser vi vi till att alltid finnas där för varandra. Ett telefonsamtal räcker långt.

Man ska inte lägga ifrån sig kameran, då tar den egna bilder som blir såhär... Jättekonstigt! :)

Jag: (pratar om morgondagen) för då blir det så. Det kommer du väl ihåg?

Henki: Nej! Det har du aldrig sagt!

Jag: Jo, men du lyssnar ju aldrig!

Henki: Det är ju för att du aldrig säger något.

Jag: Det gör jag visst - men du lyssnar inte.

Henki: Men du säger ju ingenting!

Jag: Men du lyssnar ju inte! *stannar och funderar* Vad är det för film?

Henki: *funderar* Jag vet inte. Känns som en svensk, men jag kommer inte ihåg vilken. *funderar ännu mer*

Jag: "Du lyssnar inte - men du säger ju ingenting - du lyssnar inte". Vad farao är det för film???

Henki: Yrrol?

Jag: Ja!!! De där två på muren! *glad igen*

Man ska inte ta saker så allvarligt! :)

Vad är era bästa restips för en kärleksfylld weekend? ♥

Bilen stannar och ur kommer en gammal gubbe. Ännu mera shit. Vad har jag gjort honom??? Sen öppnar han munnen och säger "Får jag hälsa på din hund? Jag hade en egen grandis, men han dog för några dagar sedan. En harlekin som vägde 93 kg och var över metern i mankhöjd. Jag saknar honom så..."

Trots fågelholken lyckades jag få fram "Ja men självklart!". Hur gulligt var inte det? Jag vet hur stort hål en hund efterlämnar sig, och särskilt en såhär stor hund. ♥

Stor grandis i färg Harlekin. Bildkälla.