Johanna & Harry

Perfekt att ha på jobbet över jeansen så att man kan böja sig efter ungarna hur man vill utan att visa halva härligheten! Det är perfekt att ha under klänningar, att sova i, under en kofta... :) Jag missbrukar mina Gina-linnen, och har tre svarta och två vita. Alltid redo!

Jag är inte religiös. Jag är inte kristen. Jag tror inte att det sitter en gubbe i molnen och styr över allt.

Jag tror däremot på energier. Att det som sker har ett syfte, för det som händer skapar en förändring som påverkar oss alla på något sätt. Ringar på vattnet. Allt på jorden hänger ihop, och inget som vi gör går någon annan förbi obemärkt i slutändan.

Det finns ett syfte med att jag omger mig med just de människor jag gör. Det finns också ett syfte med att jag finns i deras liv. Allt som händer har en mening, och vare sig det är positivt eller negativt så fanns det ett syfte med att det hände. Hänger ni med? ;) Vi finns här på jorden för att lära oss olika saker, och allt som händer är på något vis till för att finnas där i den utbildningen. Jag lärde känna C för att hon sedan ledde mig tillbaka till hästarna, och hon gjorde ju så att jag fick Ombra till exempel.

Jag tror också på mycket annat. Jag tror på det övernaturliga, och vet säkert av egna upplevelser att det finns ett liv efter detta. Jag tror på själsfränder. Jag tror att du får det du förtjänar, vilket låter hårdare än vad jag menar. Utstrålar jag positiv energi och överför det till andra, får jag positiv energi tillbaka. Med positiv energi kan man skapa sina egna framgångar. Avger jag negativ energi så får jag negativ energi tillbaka, och inget går som jag vill.

Det blev lite flummigt presenterat i det här inlägget kanske, men nu har ni ett hum om hur knasig jag är! :)

För er som inte hängt med under alla bloggår, publicerar jag min förlossningsberättelse en gång till:

21-22 april:

Åker in till förlossningen 03.00 efter att ha haft värkar under kvällen som bara blivit värre. Blir undersökt, och är endast öppen 1 cm. De skickar hem mig med smärtstillande, och värkarna försvinner under natten.

23 april:

Åker återigen in till förlossningen vid 02.00, för jag har haft starka värkar under flera timmar. Jag känner att jag behöver få hjälp med smärtan. När vi kommer dit blir jag undersökt, och är fortfarande bara öppen 1 cm. Barnmorskan genomför en hinnsvepning som öppnar mig ytterligare 2 cm. Jag får sedan ett rum, en morfinspruta för smärta, och vi går och lägger oss. Henrik får sova på en sacko-säck, medan jag pustar mig igenom nattens värkar.

Vid kl 7.30 på morgonen känner jag att morfinet avtar, och i samråd med barnmorskan så får vi äntligen ett rum på förlossningen. Nu är det verkligen på gång! Där ligger jag sedan i sängen och flåsar genom värkarna till klockan 11 ungefär. Jag får massage under tiden vilket hjälpte otroligt mycket. Ibland uppfattade undersköterskan det som att jag somnade till en stund, när jag i själva verket andades genom värken... Till slut känner jag dock att lustgasen måste fram, och kl 11 så får jag den, då sittandes på bollen och guppar för att hjälpa öppningsarbetet. Efter ca 10 värkar får jag kontroll på smärtan med hjälp av gasen, och den var underbar! Barmorskan och undersköterskan insisterar dock att jag ska dricka mycket, men efter varje glas Proviva eller saft så spyr jag upp allt igen. Jag svär åt dem ett par gånger att jag inte vill ha "nån jävla dricka", och de ger sig en stund. Henrik är med mig hela tiden i värkarbetet, och sitter bakom mig och masserar ryggen, andas i takt och hejjar på. Efter en stund på bollen så lägger jag mig i sängen igen, och barnmorskan undersöker mig. Jag är då öppen hela 9 cm! Jag får prova att sitta på en pall, och att stå på knä i sängen där jag även lyckas med en och annan krystvärk, men den sista centimetern saknas fortfarande så jag lägger mig nertillbaka i sängen igen. Jag andas med lustgasen hela tiden, men känner att jag vill ta djupare andetag än masken erbjuder, så någonstans runt 12.30 lägger jag bort masken. Jag får då en bäckenbottenbedövning av barnmorskan för att handera smärtan. Den hjälper inte alls, utan gör snarare ondare att få än vad den ger. I det här skedet är värkarna mycket intensiva, och jag går helt in i mig själv för att andas. Jag hör "på håll" att de tar ett laktatprov på bebisen, vilket visar att han börjar bli trött därinne i magen. Han kan helt enkelt inte bestämma sig för hur han ska lägga huvudet ner i förlossningskanalen, utan bara snurrar det fram och tillbaka - vilket gör vansinnigt ont. Underläkaren bestämmer att de vill sätta in sugklocka för att hjälpa mig. Jag har under hela den här tiden haft ögonen stängda och tänker bara på att andas så gott det går. Jag får flera gånger "klappar på axlarna" för att jag är så duktig med andingen, och de berömmer mig för att jag kan slappna av så mycket mellan värkarna. När sugklockan väl är inne, och jag sagt "vad fan gör du?!" till underläkaren som inte förvarnat att den var på ingång, så går det hela mycket snabbt. En barnläkare, en överläkare och en hel svärm med andra människor intar rummet för att hjälpa till. De hjälper mig ut med huvudet, och sedan krystar jag ut resten av bebisen själv. Jag uppfattar dock inte att de tagit av sugklockan, då krystvärkarna tar över mig totalt och jag bara tar i för kung och fosterland så fort jag blir tillåten. 13.30 föds alltså Harry, och Henrik beskrev att "när han väl kom ut så var det som de tryckte på en knapp för då vaknade du liksom till och öppnade ögonen och blev Johanna igen". Även barnmorskan och undersköterskan påtalade "jaha, är det så dina ögon ser ut"!

Såhär efteråt så är jag jättenöjd med hur förlossningen blev, även om den på några ställen frångick mina önskningar angående smärtlindring och förlossningsställning. Jag födde ju liggandes på rygg, vilket var det absolut sista alternativet jag tänkt innan. Men ut kom han ju iallafall!

 

 

Andas genom värken...

 

Pfff..... Ögonen stängda hjälper verkligen att fokusera 

 

Ut kom han till slut. Det hemska märket efter sugklockan var borta redan efter 12 timmar.

 

Här ca 2 timmar gammal och blir undersökt för första gången!

Genom det här jourhemmet fick i alla fall C kontakt med en norsk tjej som hade grandisar. Hon ville omplacera en av sina tikar, och C var intresserad. När vi kom dit insåg C snabbt att tiken - Ombra - inte alls var "hennes" hund. Däremot fick jag och Ombra bra kontakt, och jag erbjöd mig snabbt att passa henne när tjejen skulle åka bort. Kort därefter var vi plötsligt med hund (även om Henrik verklogen INTE ville ha hund) - och Ombra trivdes väldigt bra hos oss.

Jag tog över Ombra när hon var 1 ½ år - mitt i värsta tonåren. Jag ska inte säga att vår första tid var lätt, eftersom jag var tvungen att omfostra henne helt och hållet. Hon flyttade till oss från en stuga i skogen där hon knappt lekt med andra hundar, och ännu mindre gått på gator och träffat folk. Jag fick lägga ner enormt mycket tid på att bara få henne att gå normalt i koppel, och att det inte är okej att studsa fram till okända människor och hundar. De vill INTE alltid leka tillbaka... :)

Med Ombra har jag alltid tänkt "frihet under ansvar". Jag vill inte vara en dominant ledare, utan så länge hon sköter sig så får hon sköta sig bäst hon vill. Vara lös så länge hon kommer när jag ropar. Inte kunna alla kommandon i boken så länge vi förstår varandra. Ligga i soffan så länge hon inte gräver sönder den... Busa hårdhänt så länge hon kan sluta när det blir nog. Jag litar på att hon känner själv vad som är rätt och fel, och hittills så har hon kunnat göra det. När vi bodde inne i stan hade jag henne alltid lös överallt, för med enkla små ljud fick jag henne att stanna vid trottoarkanten, inte gå för långt ifrån mig - och då fick hon strosa runt i sin egen takt. Balans kanske man skulle kunna kalla det, och jag är väldigt stolt över vår trygga relation!

All denna tid förvandlade en väldigt osocial och orolig hund till den underbara familjemedlem vi har idag. En hund som jag litar fullt på tillsammans med Harry, som jag har ett otroligt starkt band till. En liten hund i en stor kropp, med ett stort hjärta som klappar för alla. ♥

Jag skulle vara otroligt tacksam för att jag fått Harry. Vilken underbar unge. Jag skulle vara otroligt tacksam över att jag levt ett sådant underbart och enkelt liv. Jag skulle vara tacksam över att jag omges av så fina människor. Tänk allt vi nästan tar för givet; utbildning, barn, ett ställe att bo på, familj som stöttar, jobb... Jag har turen att ha allt det! *peppar peppar*

Jag skulle nog i slutändan lugna ner mig och inse att jag har gjort en väldigt massa bra saker i mitt liv, och att jag kunde vara nöjd med det jag åstadkommit. Jag är heller inte rädd för att dö, för jag tror på ett liv efter detta. Skulle det helt plötsligt vara min tur att trilla av pinn' så var det väl helt enkelt så att jag hade gjort klart allt jag skulle göra här, och något annat väntade på mig istället. :)

Jag älskar Harry på ett sätt. Jag älskar Henki på ett annatt sätt. Jag älskar min familj på ett sätt. Jag älskar mina djur på ett sätt. Jag älskar mina vänner på ett annat sätt - och allt det är kärlek för mig. Kärleken betyder att jag gör vad som helst för dem (iallafall Harry), att de gör mig glad och lycklig och jag dem likaså, och att vi mår bra tillsammans.

Förutom hunden, så har jag haft en riktig "svenssonuppväxt". Villa, volvo, staket,  semester i Sverige - och massor av kärlek. Mamma pratar ganska ofta (nu när jag är vuxen och diskuterar familj och ekonomi...) om hur dåligt ställt vi hade det när vi barn var små, men det var inget jag märkte av alls. Mamma sydde fina klänningar till mina skolavslutningar, vi åkte alltid på semester tillsammans hela familjen, och vi hade det aldrig sämre än någon annan. Att de vände och vred på örena utan att vi upplevde det så, tycker jag är anmärkningsvärt bra gjort.

Det fina med mina föräldrar är att vi alltid har gjort allt tillsammans. De har endast ett fåtal gånger rest bort utan oss när vi var små, för annars var det semester med familjen som gällde. Vi har tältat oss genom Sveriges alla sydliga delar, bott på mysiga vandrarhem och upplevt väldigt mycket tillsammans. Den stabila grunden är det bästa jag har med mig från dem, och som jag också önskar för min egen familj.

Mina föräldrar har alltid ställt upp för mig. Även om jag inte varit speciellt krånglig och krävande, så har dem de gånger det behövts stått vid min sida och hållt mig i handen. Min inre trygghet kommer från dem, och det är väl det bästa man kan ge sina barn? :)

Mamma och Pappa ♥

*försöker minnas*

Ja, vem utav dem var det nu som var först? :) Sedan jag började skolan har jag varit killtokig. Kär i en ny snubbe varje vecka. Under högstadiet var det nog värst, för då var ju liksom alla snygga... :)

Min första kille däremot, och som jag fortfarande minns med värme, är C. Vi var ihop redan i första klass, och på den tiden var det ju väldigt oskyldigt. Att vi var ihop innebar väl mest att vi umgicks på fritiden... Vi har ihop i flera omgångar, för det hände ju rätt ofta att man gjorde slut och blev ihop med någon annan ett tag, och sen frågade man chans igen och ... ja ni vet. Vi var nog ihop från och till under 4 år när jag tänker efter, och vi hade väldigt roligt tillsammans. Med honom dansade jag min första tryckare (på ett kalas i hans källare). Vi gick i samma klass ända upp till nian, men nu har vi ingen kontakt alls. Han var min första kärlek!

Johanna heter jag. 27 jordsnurr gammal och 170 centimeter över havet. Jag är mamma till Harry, som är 1½ år gammal, och bor tillsammans med min älskade Henrik. Vi har varit tillsammans i snart 10 år, och firar detta genom att flytta in i vårt första hus.

Jag är en väldigt ödmjuk och lugn person. Att lyssna är en av mina bästa egenskaper. Samtidigt är jag självsäker och vet vad jag vill. Jag har sjuk, och ganska (läs väldigt) torr humor. Jag älskar att märka ord, är civilspråkpolis, gillar att skriva och har ett stort behov av att tömma huvudet, kommer ihåg att det heter afasi när man glömmer ord men vet aldrig vilket ord det är jag letar efter, och har alltid haft väldigt lätt för språk.

Jag blir tokig om jag inte får lyssna på musik varje dag. Jag är en hypokondriker utan dess like. Jag är väldigt envis. Jag arbetar med autistiska barn, och jag tror på det övernaturliga.

♥