Efter att jag fick Harry så kände jag att "De som inte har barn vet faktiskt inte vad kärlek är på riktigt. Kärleken till barnet är den äkta kärleken.", och det låter nog lite elakt. Klart att man känna kärlek utan att ha barn. Men, den kärleken som man känner till sitt barn går inte att beskriva med ord, för den är inte bara känslor utan också instinkter, "telepati" (kom inte på nåt bättre ord, men känslan mellan mamma och barn är ibland så) och överlevnad. Ingenting jag någonsin känt innan är ens i närheten av den kärlek jag känner för Harry. Jag trodde att jag älskade Henki det mesta man kunde älska någon annan, men nu inser jag att den kärlek jag har för honom är "kärlek" fast bara inte på samma sätt.