21-22 april:

Åker in till förlossningen 03.00 efter att ha haft värkar under kvällen som bara blivit värre. Blir undersökt, och är endast öppen 1 cm. De skickar hem mig med smärtstillande, och värkarna försvinner under natten.

23 april:

Åker återigen in till förlossningen vid 02.00, för jag har haft starka värkar under flera timmar. Jag känner att jag behöver få hjälp med smärtan. När vi kommer dit blir jag undersökt, och är fortfarande bara öppen 1 cm. Barnmorskan genomför en hinnsvepning som öppnar mig ytterligare 2 cm. Jag får sedan ett rum, en morfinspruta för smärta, och vi går och lägger oss. Henrik får sova på en sacko-säck, medan jag pustar mig igenom nattens värkar.

Vid kl 7.30 på morgonen känner jag att morfinet avtar, och i samråd med barnmorskan så får vi äntligen ett rum på förlossningen. Nu är det verkligen på gång! Där ligger jag sedan i sängen och flåsar genom värkarna till klockan 11 ungefär. Jag får massage under tiden vilket hjälpte otroligt mycket. Ibland uppfattade undersköterskan det som att jag somnade till en stund, när jag i själva verket andades genom värken... Till slut känner jag dock att lustgasen måste fram, och kl 11 så får jag den, då sittandes på bollen och guppar för att hjälpa öppningsarbetet. Efter ca 10 värkar får jag kontroll på smärtan med hjälp av gasen, och den var underbar! Barmorskan och undersköterskan insisterar dock att jag ska dricka mycket, men efter varje glas Proviva eller saft så spyr jag upp allt igen. Jag svär åt dem ett par gånger att jag inte vill ha "nån jävla dricka", och de ger sig en stund. Henrik är med mig hela tiden i värkarbetet, och sitter bakom mig och masserar ryggen, andas i takt och hejjar på. Efter en stund på bollen så lägger jag mig i sängen igen, och barnmorskan undersöker mig. Jag är då öppen hela 9 cm! Jag får prova att sitta på en pall, och att stå på knä i sängen där jag även lyckas med en och annan krystvärk, men den sista centimetern saknas fortfarande så jag lägger mig nertillbaka i sängen igen. Jag andas med lustgasen hela tiden, men känner att jag vill ta djupare andetag än masken erbjuder, så någonstans runt 12.30 lägger jag bort masken. Jag får då en bäckenbottenbedövning av barnmorskan för att handera smärtan. Den hjälper inte alls, utan gör snarare ondare att få än vad den ger. I det här skedet är värkarna mycket intensiva, och jag går helt in i mig själv för att andas. Jag hör "på håll" att de tar ett laktatprov på bebisen, vilket visar att han börjar bli trött därinne i magen. Han kan helt enkelt inte bestämma sig för hur han ska lägga huvudet ner i förlossningskanalen, utan bara snurrar det fram och tillbaka - vilket gör vansinnigt ont. Underläkaren bestämmer att de vill sätta in sugklocka för att hjälpa mig. Jag har under hela den här tiden haft ögonen stängda och tänker bara på att andas så gott det går. Jag får flera gånger "klappar på axlarna" för att jag är så duktig med andingen, och de berömmer mig för att jag kan slappna av så mycket mellan värkarna. När sugklockan väl är inne, och jag sagt "vad fan gör du?!" till underläkaren som inte förvarnat att den var på ingång, så går det hela mycket snabbt. En barnläkare, en överläkare och en hel svärm med andra människor intar rummet för att hjälpa till. De hjälper mig ut med huvudet, och sedan krystar jag ut resten av bebisen själv. Jag uppfattar dock inte att de tagit av sugklockan, då krystvärkarna tar över mig totalt och jag bara tar i för kung och fosterland så fort jag blir tillåten. 13.30 föds alltså Harry, och Henrik beskrev att "när han väl kom ut så var det som de tryckte på en knapp för då vaknade du liksom till och öppnade ögonen och blev Johanna igen". Även barnmorskan och undersköterskan påtalade "jaha, är det så dina ögon ser ut"!

Såhär efteråt så är jag jättenöjd med hur förlossningen blev, även om den på några ställen frångick mina önskningar angående smärtlindring och förlossningsställning. Jag födde ju liggandes på rygg, vilket var det absolut sista alternativet jag tänkt innan. Men ut kom han ju iallafall!

Andas genom värken...

Pfff..... Ögonen stängda hjälper verkligen att fokusera 

Ut kom han till slut. Det hemska märket efter sugklockan var borta redan efter 12 timmar.

Här ca 2 timmar gammal och blir undersökt för första gången!