(Nej snälla gör inte det!)

Jag är alltid lika imponerad över att det finns folk som läser min blogg. MIN blogg om MITT liv. Det är ju ingen sån där blogg som har en nisch, typ mode eller inredning, utan den handlar om MIG. Nuförtiden innebär ju mig mest Harry, men det är ju fortfarande mig i bakgrunden. Jag fick en så otroligt söt kommentar på FB idag:

”Vill bara säga att jag läser din blogg då å då och under tiden jag läser kommer jag på mig själv att sitta å le. Även om du ibland skriver om sömnlösa nätter, mat överallt på en bebis mm så får jag en fin känsla i kroppen av att vara mammaledig är en underbar upplevelse. Dina ord fångar en verkligen!”

Då blir man ju lycklig! Jag förstår ju inte riktigt läsvärdet i vår till synes enkla vardag, men samtidigt så sitter jag ju själv och läser ett flertal mammabloggar varje dag och de hndlar ju också om ”vad vi har gjort idag”. Min blogg är mitt utlopp, annars ligger bara allt och maler i huvudet på mig. Dagbok är alldeles för old-school och det tar alldeles för lång tid att få ner tankarna på papper.

Tack ni som läser i alla fall (kontentan av tidigare pladder!), det värmer att ni gillar bloggen!

Idag har vi tagit ytterligare ett stort steg i utvecklingen. Vi har gått från smakportioner av gröt till normalportioner! Yey! J Att mata honom själv är ju alltid en utmaning, och nu med tanden så kommer ju oftast hela skedens innehåll ut igen strax efter avlämning… En sked gröt blir till 3, så ni inser hur lång tid det tar. Idag var det heller inte min vanliga bebis som jag matade, utan Mr Fjant. Han åt gröten, sen log han ett stort leende mot mig, blinkade sådär charmigt med ögonen – och gurglade ut allt igen. Jag försökte några gånger att inte gå på den inviten, men hur kan man neka det vackraste som finns? J I’m a sucker for my baby! När jag väl log tillbaka så var det ju kört. Varje sked efterföljdes av ett leende och ett grötgurgel. Imorgon är Henki hemma och hjälper till. Då kanske han kan vara lite strängare. Eller nåt. ♥