På en kräftskiva för ungefär fem år sedan, så fick vi se en dansuppvisning. Det var min pappas kusins barn (vi är en stor släkt som träffas och äter ihop!) som dansade hip hop, och ville såklart visa upp vad han lärt sig de senaste lektionerna. Jag minns exakt hur han hoppade fram och tillbaka med fötterna och böjde sig och dansade, men det starkaste minnet jag har nu är hur hans pappa stod och tittade på honom.

För fem år sedan var vi inte på barnhumör. Defintivt inte. Jag jobbade på MackeDonken, festade lite på helgerna och hade väl precis börjat älska Irma. Att se någon annans barn visa upp sig var inte direkt intressant, och jag kommer ihåg att jag efter någon minut tyckte att de få rörelserna han lärt sig inte var särskilt märkvärdiga.

När jag åkte bil för någon vecka sedan så kom den låt han dansade till på stereon. Den var med på varenda cd jag brände den perioden, och det är ju fantastiskt att skivan klarat sig så länge! Jag fick upp bilderna av honom dansande i huvudet, sen bilden av hans pappa som stod bredvid och klappade händerna i takt till musiken. Nu såg jag en helt annan bild av det hela än vad jag gjorde då. Kärlek. Stolthet. Lycka. Det tog ungefär 2 sekunder innan jag grät en skvätt (tur att jag var ensam i bilen...) över hur fint det var, och längtade efter att själv få visa upp vad mitt barn kan. Att själv få stå där bredvid och vara så lycklig och stolt så man spricker! Titta han kan krypa! Titta han kan vinka! Titta han kan gå! ♥

                                                                         Finfisen ♥