Det värsta med djur är tunga beslut. Att man måste välja åt dem.
Vi har idag bestämt åt Tuss att hon inte längre får bo kvar.

Hennes kissande i Harrys säng driver mig till vansinne, och nu har hon kissat två gånger på mindre än en vecka. Jag vill inte bädda med hans nya, fina hundlakan, eftersom jag vet att de kommer bli nerkissade inom en snar framtid. Det är ingen idé att ha ett tjockt duntäcke för det blir inte ordentligt rent i tvätten. Tur att ungen är svettig och inte behöver mer än en tunn filt.

Vi har prövat allt.
Sprayflaskor med vatten
Sprayflaskor med avskräckande lukter (vilket inte fungerar eftersom jag inte vill spreja kemikalier i sängen där han sover flera timmar i sträck, utan måste spruta runt omkring!)
Matskålar under spjälsängen (De kissar ju inte där de äter. Denna metod har fungerat bäst, men inget är 100% säkert...)
Prassliga och äckliga material i sängen (typ folie)
Adapter med lugnande hormoner (dyrt och fungerar INTE!)
Städa lådan hysteriskt ofta
Fler lådor
Med mera.....

Nästa vecka, lördagen den 12e december flyttar alltså Tussen till min kusin. Hon bor tillräckligt nära för att vi ska kunna hälsa på, hon kan djur - och hon har framförallt tid och lust att ha henne.

Det är ju inte så att vi inte har kärlek för våra djur, men i och med så kallade ändrade familjeförhållanden så ser ju vår fritid annorlunda ut. Det här är det bästa för alla parter, även om det smärtar mig oerhört att behöva ge bort min bebis. Tanken på att inte se henne varje dag gör att tårarna rinner. Det känns som ett enormt nederlag att hon inte trivs, men kissandet är ju ett solklart exempel på protest.
Jag vill ju att hon ska må bra, även om det inte är hos mig.



En Tuss ♥