Jag älskar min hund. Innan Harry kom var hon
mitt barn, mitt allt och den jag gav min tid till. Som tur är nu. Hade
vi inte varit så samspelta mentalt så hade vi nog haft ihjäl varandra
för länge sen. Det går liksom inte att ha en hund i den här storleken som
inte lyssnar eller inte har några grundregler.
Skälet till att vi inte älskar varandra just nu är skendräktighet.
Inte någon lightversion, utan den mjölkproducerande
varianten. Hon är förvirrad. Totalt. I princip hela tiden. Säger jag
nej tror hon att jag menar ja. Stanna betyder väl "gå rakt ut i gatan
utan att se dig för"? Min annars lydiga följesslagare är nu helt
schizofren, och tror att den gula latexgrisen är hennes bebis. Och
alla tygfotbollarna. Och alla kuddarna. Och alla Harrys mjukdjur. När
man är sådär upptagen en hel dag med att hålla koll, tutta, slicka och
flytta på alla saker, plus att behöva bli utdragen på promenad 5 ggr -
så har man heller inte tid eller ro till att äta. För det har hon ju
inte i vanliga fall ens. De fina 3 kg vi fått in på 3 månader är som
bortblåsta. Nu är vi tillbaka till revben och ful päls. Därför är jag
ständigt arg på henne och hennes bäddande, och hon på mig för att jag
inte låter henne göra som hon vill.
Men jag älskar min hund. ♥