Idag har mitt föräldraskap varit som en falukorv av dåligt halvfabrikat. Ni vet sådär så att man måste ha ketchup OCH senap på för att den ska gå ner. Knappt godkänd. En sådan där dag när jag har noll ork, fantasi eller lust att hitta på något pedagogisk att roa oss med. En sådan där dag när han får käka kattmat bara för att han åtminstone är nöjd och glad (och tyst) en stund.
Vissa dagar är det ju bara sådär. Mamma och bebi klickar inte en endaste liten stund på dagen, och alla minuter går åt till att bara finnas till. Jag erkänner gärna att jag då tänker "ska han inte gå och lägga sig snart???", för så tänker man. Mammor har dåliga dagar, och bebisar också. Defintivt bebisarna också.
Jag ringde in Harrys mormor och moster för att underhålla honom lite, och vi bestämde oss för att åka till biblioteket. "Harry älskar ju böcker!" Ack så han struntade i böckerna, när han såg att han kunde springa fram och plaska i den fina dekorationsväggen med porlande vatten. Ack så han struntade i att vi ville hålla honom i handen när han sprang iväg över de stora tomma golvytorna. Ack så han struntade i att alla människorna glodde ögonen ur sig när han ilsket skrek åt sin mamma att dra åt skogen så fort hon visade sig. Ack så svettig hans mamma var när hon sakta lunkade ut därifrån med missnöjd bebi hårt fastspänd i vagnen. Men det är ju sådär det är med idéer - man kommer inte på att de är dåliga förrän efteråt.
Här vill jag bada! sa bebin.
Hejrå! sa bebin och gick.
Thank God för Waynes Coffee och deras kardemummabiscotti. Då kunde bebi slappna av en stund, lyckligt hojta "öhh!" varje gång en buss for förbi (varför säga tydligt att man menar buss när man kan låta mamma gissa vilt ett halvår), och sedan sitta snällt i vagnen påväg hem igen.
Det som faktiskt är bäst med de här dagarna, det är att de är väldigt få - och att man lär sig att ta sig igenom dem helskinnad (även med helskinnad bebi). What doesn't kill you makes you stronger, eller hur var det?
