Ska vi inte ta och skilja oss?
Apan skriver om kärnfamiljen och skiljsmässor:
"Vad kännetecknar en kärnfamilj och vad händer när kärnfamiljen spricker? Är det viktigt med en kärnfamilj och i sådana fall för vems skull? Detta är frågor jag grubblat över mycket den sista tiden. Människor i min närhet skiljer sig. Föräldrar bråkar och bestämmer sig för att gå skiljda vägar. Jag avundas dem inte. Vad är bäst? Att hålla ihop för barnens skull eller att se till sitt eget bästa? Personligen tror jag att det är viktigast att se till sitt eget bästa. Olycklig förälder = dålig förälder. Lycklig förälder = bra förälder."
Sådär känner jag med - typ. Visst ska man tänka på att se efter sin egen lycka först, för barn känner av direkt om inte mamma och pappa är glada "på riktigt". Däremot så tror jag att det går någon sorts trend just nu att man måste förverkliga sig själv, och att dagens föräldrar kanske tänker lite för mycket på just hur de själva ska nå sina mål och leva ut sina drömmar istället för att förverkliga sig själva tillsammans med sin familj. Visst låter det super att ha barnen varannan vecka så att man ena veckan kan ha det där rutinmässiga familjelivet, och veckan efter få vara lite lössläppt och "festa med tjejerna"? (Exempeltanke tagen ur verkligheten tyvärr.) Nej, jag tycker nog faktiskt att det är helt galet.
"Vad kännetecknar en kärnfamilj och vad händer när kärnfamiljen spricker? Är det viktigt med en kärnfamilj och i sådana fall för vems skull? Detta är frågor jag grubblat över mycket den sista tiden. Människor i min närhet skiljer sig. Föräldrar bråkar och bestämmer sig för att gå skiljda vägar. Jag avundas dem inte. Vad är bäst? Att hålla ihop för barnens skull eller att se till sitt eget bästa? Personligen tror jag att det är viktigast att se till sitt eget bästa. Olycklig förälder = dålig förälder. Lycklig förälder = bra förälder."
Sådär känner jag med - typ. Visst ska man tänka på att se efter sin egen lycka först, för barn känner av direkt om inte mamma och pappa är glada "på riktigt". Däremot så tror jag att det går någon sorts trend just nu att man måste förverkliga sig själv, och att dagens föräldrar kanske tänker lite för mycket på just hur de själva ska nå sina mål och leva ut sina drömmar istället för att förverkliga sig själva tillsammans med sin familj. Visst låter det super att ha barnen varannan vecka så att man ena veckan kan ha det där rutinmässiga familjelivet, och veckan efter få vara lite lössläppt och "festa med tjejerna"? (Exempeltanke tagen ur verkligheten tyvärr.) Nej, jag tycker nog faktiskt att det är helt galet.
Jag tror därför att många par skiljer sig lite för fort. "Är vi inte lyckliga för jämnan, och om jag inte får alla mina drömmar uppfyllda så vill jag inte leva med dig". Egot går före kärleken. Tänk bara vilken skillnad det är på "kärnfamiljen" nu och för bara 20 år sedan. I min familj gjorde vi det mesta tillsammans, och det som behövdes för att må bra sköttes inom hemmets väggar. Pappa spelade lite gitarr till musik, mamma sydde eller stickade (Genus i sin sanna anda...) och var det snack om middag med gäster så var alla med. Dagens konstanta föräldrabehov av "egentid" tror jag inte fanns på samma sätt då, åtminstone inte lika utbrett som det är idag med hjälp av media.
Visst är det viktigt med egna drömmar, mål och stunder för sig själv - jag säger inget annat - men har man ett sådant stort behov av att bekräfta sig själv så ska man nog inte skaffa varken barn eller familj. Faktiskt. Jag menar inte att man ska gå runt och vara olycklig för barnen och familjens sammanhållnings skull, men innan tanken på att splittra barnens trygga vardag blir verklighet så tycker jag nog att ett gediget arbete med att försöka lösa sina egna och de gemensamma problemen ska hinnas med. "Kan vi må bra i oss själva tillsammans?"
Kommentarer
Postat av: Apan satt i granen
Jag tror absolut som du skriver att det bästa för familjen är att må bra tillsammans. Att bli stark i kollektiva familjekänslan. Min uppfattning är balansen är nyckeln till lycka. Det måste finnas en balans för att kunna må bra i de olika roller vi spelar i livet. Föräldrarrollen, samborollen osv.
Har man utrymme för alla roller tror jag inte man känner det enorma behovet av självförverkligande eftersom man lyckas med den biten ändå. Förstår du vad jag menar?
Postat av: ~ HANNA - Med ett leende på läpparna..
Hejhej allt bra me dej? :)
Postat av: Anonym
Apan:
Absolut! Det är ju när en av de rollerna blir obekväm eller får mer/mindre tid än vad som behövs som det blir fel!
