Ja jisses. Det må låta som dagens i-landsproblem, men det här att leta hus är ingen lek. Det är en känslomässig bergochdalbana som kan få vem som helst att tappa fotfästet. Lyckan över att hitta ett hus som äntligen duger. Lyckan över att äntligen hitta ett hus som är inom prisgränsen. Oron över hur många andra som är intresserade. Oron att banken plötsligt ska backa och säga att det är för dyrt. Lyckan över att få lägga första budet. Lyckan över att få drömma sig in i att bo i huset, och allt som kommer därtill. Oron när budgivningen kommer igång. Den totala känslomässiga förstörelsen när budgivningen drar iväg, och vi vet att vi inte längre har råd. Den känslomässiga bakfullheten som infinner sig när lyckan och oron lagt sig, och allt som kvarstår är tomhet.

Ska det vara så j*kla svårt att hitta ett hus som inte en miljard andra miljonärer vill ha? Det är svårt när vi har så specifika krav som vi har, men det borde inte vara omöjligt. Henki tyckte att vi skulle lägga ner husletningen tills jag börjat jobba till hösten (kom ju med i vikariebanken så i slutet av augusti drar det igång) och vi kan få ett nytt lånelöfte. Vi får redan låna en massa pengar, men tydligen så behövs det alltid det där lilla extra som vi inte har.

Jag blir bara trött.