Vissa kvällar leker jag crazy catwoman och promenerar ute med Snuffe i koppel. Sånt där som jag är allergisk mot att andra gör (släpp ut katten för f*n!) men inte har några problem att göra själv. Det är ju också så jag kom över skvallret om grannarna (som backats upp av ytterligare rykten av samma art från annat håll) eftersom jag stod lagom till på gräsmattan och kunde se allt smygande.

Tillbaka till ämnet. Ikväll tog vi en lång promenad, runt ett helt hus - vilket är långt för små ovana kattben. När vi kom tillbaka kände jag mig lite kaxig, och katten också, så jag kopplade loss honom och så fick han vara ute en stund. Jag gick in och pratade lite med Henki under tiden. När jag sen tittar ut genom fönstret ser jag bara den enorma grannkatten som står precis utanför dörren. Tjohej. Halvspringer ner för trappen, och är helt säker på att min lilla sammetstuss är sönderklöst och livlös.
Icke.
De satt där och luktade på varandra, Snuffe lite lägre i kroppspråket än grannkatten - och sen var det bra. De kom båda fram och gosade med mig. En kattkompis!! Imorgon kväll får det bli en sväng till, och kanske kan han få stanna ute en längre stund. Han ville ju faktiskt inte gå in förut, men det oroliga mammahjärtat kan inte riktigt släppa taget helt ännu...


Min kattbebis ♥