... är förstås att något ska hända med de jag älskar. *peppar peppar*
Förutom den rädslan, som egentligen manifesterar sig som en ständig
oro, finns det en annan som faktiskt är mycket svårare och tyngre att
hantera. Den påverkar mig nästan varje dag faktiskt.

Jag är totalt och hutlöst vettskrämd för att bli lämnad. Inte lämnad
ensam hur som helst, utan att Henrik ska lämna mig för någon annan.
Att jag inte räcker till. Att mina egenskaper inte längre är de mest
värdefulla. Att jag inte längre är den mest älskvärda. Att jag inte
längre är behövd.

Visst är det väldigt mycket 50-talsanda över att vara rädd för att
bli lämnad av sin man? Att inte våga stå "på egna ben" och allt vad det innebär.
Men det är inte det som det handlar om. Jag tvekar inte alls på att jag
inte skulle klara mig utan honom, och jag tvekar inte alls på hans känslor
gentemot mig - tvärt om. Det bara finns där gnagande ändå.

Den här rädslan bottnar alltså inte alls i något beteende från
Henriks sida,och inte heller från de "pojkvänner" jag hade innan honom
(hann ju inte direkt träffa någon som gjorde betydande intryck under
de korta åren det tog mig att finna rätt).
Rädslan kommer nog mer från världen omkring.

Tänk efter. Hur många känner du som har föräldrar som har varit
tillsammans sedan unga år? Hur många känner du som aldrig sökt sig
utanför ett förhållande? Hur många känner du som aldrig känt "Vi
kanske borde göra slut?" någon gång? Jag känner ett flertal i många av
de kategorierna. Men, det är just tanken på att han ska finna någon
annan som skrämmer mig till tårar. Att någon annan ska göra honom
lyckligare. Att någon annan ska vara viktigare.

Tänk hur mycket enklare livet hade varit om jag hade varit hysteriskt
rädd för spindlar! Vad är du rädd för?