Idag kändes det däremot att han fattades. Det var massor av familj här och en en busig hund - men ingen katt som kom och hoppade upp i allas knän. Ingen som krävde uppmärksamheten på samma sätt som han alltid gjorde. Klev upp i knät och befallde "klappa mig" genom att breda ut sin stora kropp över hela knät samtidigt som han spann högljutt av minsta beröring. Katten... Mamma saknar dig.

Jag förstår att ni som inte har djur kan tänka att "det var ju bara en katt", men det är nog därför ni inte har djur heller. Min katt och min hund är nästjämt lika mycket mina barn som Harry är. Mitt ansvar. Min omedelbara kärlek. Farbrorkatten bodde dessutom med oss i 8 år. Hela hans liv och en tredjedel av mitt. Hans själ fanns i min, och den platsen ekar tom nu.

I en vecka har jag skjutit upp samtalet till djursjukhuset. Jag vill inte veta att han ligger färdigkremerad i en träurna på en hylla. Jag vill inte gå dit, sätta kortet i apparaten och betala för hans död. Jag vill ha hem honom, men jag orkar bara inte ta tag i det just nu. Jag vet att det är dags att sparka mig själv därbak och fixa det, men något sätter stopp.