...häst förresten. Här ser ni honom tillsammans med älskade Irma, dagen innan hon fick smyga upp till himlen. ♥

Jag har sysslat med hästar sedan jag var 12 år. I 15 år, alltså mer än halva mitt liv, har jag från och till ridit på ridskola eller haft "egen" häst. Jag är illa hästbiten ända in i hjärtat, och att inte få snosa mule gör mig deprimerad. Det finns något i stallet som inte finns (för mig) någon annan stans. Jag kan komma dit stressad, arg, ledsen eller likgiltig, men efter en stund tillsammans med dessa underbara djur så glömmer man allt. Eller snarare såhär; hästen kräver att du glömmer allt. Hästar kräver att du är här och nu, och inte borta i någon annan tanke. Det är det som är det underbara. Jag ger kärlek här och nu, och får tillbaka kärlek här och nu. Ett perfekt avbrott från vardagen, och en bra påfyllnad av själslig ro. Fantastiskt.

Såklart delar jag hästen med C. Är jorden rund, liksom? Finns ingen annan som jag så självklart skulle tacka ja till. Det är meningen att hon och jag ska ha häst tillsammans. Så är det bara. Vi har också turen att få med oss min syster, och det kommer bli perfekt att dela på honom - bara vi 3. Mysigt.

20 september flyttar vi honom från betet till nya stallet, och sen drar vi igång med ridning och kärlek. Jag längtar!