Att ha en fast hand med sitt barn innebär för mig att det är jag som styr, men inte ovanifrån med syfte att underlätta. Snarare att vara den som är byggnadsställningen varifrån barnet själv konstruerar sitt liv. Det är fortfarande byggnadsställningen som är grunden och anger tydligt var man kan bygga, men byggandet sker av barnet själv. Hänger ni med hur jag tänker? :) Att styra från bakgrunden, och vara något att studsa tillbaka på, snarare än att vara den som visar vägen.

Den fasta handen sätter gränser som säger "hit, men inte längre". Att visa tydligt för sitt barn vad som är ok eller inte. "Curlingbeteenden" som att gråta hysteriskt för att man inte får som man vill, köra över andra för att få sin vilja igenom, eller att bara skrika "mjöööölk" tvärs över bordet får mig att rysa. Jag uppfostrar Harry att vänta på sin tur, att han faktiskt INTE får som han vill om han han inte kan vara lugn och sansad, eller det enklaste: säga "tack" när man ber om något. Gränser, om än stora eller små, ger barnen trygghet i sin uppväxt. Jag tror att många är rädda för att säga nej just för att barnen blir hysteriska eller för att "han älskar mig inte då". Det är precis tvärt om. Kom ihåg det. Ett tryggt barn som vet var gränsen går behöver inte ständigt testa sin omgivning, och kan lägga en massa energi på att hinna leka och ha kul istället.