För ca 2½ år sedan så gjorde jag min slutpraktik på förskollärarlinjen (Harry låg i magen och var nästan redo att komma ut). Området jag hade praktiken på ligger i utkanten av stan, och anses väl vara ett av de "bättre" i stan när det gäller standard osv. För mig kändes det lite lyxigt att få ha praktiken i ett villaområde av den här sorten, för om jag jämförde med mina klasskamrater så kunde det se helt annorlunda ut om jag säger så... Hur farao ska jag formulera detta utan att trampa helt snett? Förstår ni hur jag menar i alla fall? Att barnen kommer i hela och rena kläder med föräldrar som engagerar sig är ju inte alltid en självklarhet.

Då och där för 2½ år sedan i alla fall, så drömde vi om hus och hade väl tappat gnistan i sökandet eftersom alla budgivningar vanns av miljardärer, och vi bodde i en liten hyreslägenhet utan större kapital. Jag åkte till praktiken i vår gamla slitna Escortkombi med rostig baklucka utan handtag, och där sprang ungarna omkring i overaller och kläder som var dyrare än alla kläder på min kropp tillsammans. Att få komma ut på praktiken till just det här området hjälpte till i drömmen om hur det kunde bli. Det kändes ju lite som en utopi kanske, men man måste ju få drömma! :)

Insikten trillade över mig när jag kom åkande för att hämta Harry på förskolan häromdagen. Det är ju nämligen så att han går på just den förskolan där jag hade praktiken, och där kom jag dessutom åkandes i en sprillans ny bil att hämta honom i. Vi har nu samma standard som jag drömde om då, och vårt liv ser ut som jag drömmandes såg familjerna under praktikperioderna - ungar, hus, bil, vovve och ett vitt staket ni vet.

Att vi kommit hit är alldeles fantastiskt, och jag är så lycklig att vi har haft sån tur! *peppar peppar* ;)

Lussebak med "mosche Siiisa" i vår villa som är "ljus och fräsch" och alldeles alldeles underbar ♥ Konstigt hur livet ordnar sig ibland!