Häromdagen hängde vi med våra kompisar från Örebro, I & C. Harry och C leker väldigt bra, och även om Harry blev toktrött och gnällig när vi skulle äta lunch så höll de hyfsat sams ändå... ;)



Vi diskuterade det här med barns uppmärksamhetsbehov, och att de flesta barn går igång/nöjer sig även med negativ uppmärksamhet - alltså när vi skäller, tjatar och blir irriterade tillbaka. Jag har alltid tyckt att just vågspelet mellan aktion och reaktion hos barn är väldigt spännande, men så otroligt svårt att hantera. Med "aktion" menar jag något som barnet gör utifrån sig själv, och "reaktion" är något som barnet gör utifrån vad exempelvis jag gör. "Reaktion" för mig är samma som danske familjeterapeuten Jesper Juul förklarar ordet "trots" med - att barnen agerar enligt samma mönster som den vuxne, vilket också faktiskt betyder att vi skapar trotset genom våra egna handlingar. Om vi ställer för höga krav, gör något oväntat eller är för oengagerade så läser barnen av oss och reagerar därefter. Att barnen oftast "bråkar" med påklädning, tandborstning, maten och så vidare är ju för att vi vuxna oftast har en tid att passa vid de situationerna, och att maten är en väldigt känslig situation eftersom alla föräldrar vill att barnen ska äta!

För att återknyta till uppmärksamhetsbehovet, så är det just vid sådana här reaktionstillfällen som jag skrev innan, som barnen oftast får det behovet tillfredsställt. Barnet kan med största sannolikhet klä på sig/av sig själv, men det lär sig fort att om det krånglar så blir mamma stressad och skäller - och klär på/av för att det är enkare/snabbare. Barnet vet att det inte får leka med den högljudda leksaken när småsyskonet sover, men gör det ändå för "då pratar mamma med mig istället för lillebror". Och vad gör vi oftast då? Som på beställning hyschar vi och säger "du vet att du inte får låta så högt när lillebror sover!" Mission accomplished! :)

Jag lärde mig en hel del om de här belöningsbeteendena under mitt första arbetsår. Tar vi oss tid och granskar situationerna så är det oftast tydligt varför barnen gör som de gör, och är det negativ uppmärksamhet de är ute efter så är det helt enkelt bäst att ignorera och avleda. Det är lättare sagt än gjort, och särskilt om det är en nyväckt och ilsken lillebror med i handlingen... :) Det kan uppfattas konstigt att inte säga till när Harry bankar med besticken mot talriken, eller om han står precis intill mig och säger "mamma mamma mamma mamma mamma" - men direkt han inte gör det längre, så fångar jag hans uppmärksamhet med något annat positivt istället.

Men som sagt, det är lätt att sitta här och skriva att "såhär ska du göra". Det är bra att ha tankesättet i åtanke, och att reflektera kring tycker jag. Det är så otroligt lätt att hamna i spiraler där negativa mönster skapas helt i onödan.