Mina föräldrar är utan tvekan mina största förebilder för föräldraskapet. De ställer alltid upp för oss utan att tveka, älskar sina barnbarn så otroligt mycket, och är verkligen den klippan jag lutar mig mot. Att säga tack är ju aldrig nog, men en liten bit på väg! När jag vaknade imorse hade jag lyckats sova konstigt med huvudet, och fått riktig nackspärr. Jag fick lite lätt panik när jag insåg att Henki har konferenskryssning i två dagar, och jag skulle vara ensam med barnen... Men, efter ett tidigt samtal till mamma så löste pappa dagishämtningen, och tog med sig Harry ner till stan en sväng. Sen hämtar de mamma på jobbet och kommer hit så vi äter ihop, och jag får hjälp med läggningen. :) Jag hoppas och gör mitt allra bästa för att bli en lika trygg och älskande förälder till mina barn - vilken tur vi har som har er!