I 4 långa veckor har vi väntat på läkarbesöket angående Lillepoos korta tungband. Idag var det dags! Jag var där en stund innan så att jag hann amma, byta blöja och vara lugn innan vi gick in. Jag var inte nervös på det viset, för jag pratade med min svägerska J om hur det gick till igår, och hon lugnade den lilla oron jag hade - tack! :) Däremot ser väl ingen förälder fram emot att se sina barn lida, så det var därför jag ville vara lugn innan och inte komma dit med andan i halsen i sista minuten. Läkaren kollade en snabbis i munnen medan Nils låg i mitt knä med huvudet mot läkaren, och sen så "naggade" han tungbandet så att det skulle bli längre. Det var definitivt för kort enligt honom, men inte så att han behövde klippa mycket. Lillepoo tyckte ju att det hela var lagom kul, och grät en hel del. Det är ju fantastiskt hur mammakroppen går igång på alla cylindrar när bebisen gråter! Pulsen går upp, jag blir alldeles svettig och kommunikationsförmågan försvinner. :) Jag lyckades tacka läkaren, klä på oss och komma ut från vårdcentralen samtidigt som Nils grät hysteriskt, och det var inte förrän vi kom ut som jag insåg att jag nästan glömt att andas! Så fort jag körde iväg med bilen så lugnade han sig, så nu väntar jag bara på att få amma igen och se om det blir någon skillnad. :)