Jag anser mig inte vara det, men tecknen visar motsatt. Igårkväll var vi ute på middag och åt thai-mat. Jag valde den svagaste maten, men ändå slog den ut hela magen på mig så att jag fick jordens magkatarranfall idag. När jag ringer och sjukanmäler mig, så skäller min chef ut mig för att jag inte ringt tidigare, tvingar mig att jobba ett extra pass nästa helg(när jag har hunden just för att jag INTE jobbar), och börjar prata om att "vi måste ta in någon i backup, eller så får du byta helg, för jag kan inte komma in och jobba varje helg när jag dessutom jobbar på veckodagarna". ??? Planerar jag i förväg att alltid bli sjuk? Tänker jag att "nu jävlar ska de andra få slita häcken av sig för jag orkar inte"? Är jag sjuk varje helg jag jobbar?

NEJ!

Jag kan dessutom räkna på ett fåtal fingrar de som ställt sig positiva till att jag ska få Ombra. "Jag är glad för din skull, men...." C frågade mig idag om ingen känner mig, eftersom ingen förstår att det här är min dröm sedan minst 10 år tillbaka. Jag skulle aldrig utsätta Henki och bebisarna för en sådan stor omställning om det inte vore drömmen med stort D.
"Förstår du inte att en hund är ett heltidsjobb?"  - Nej DET måste jag ha missat....
"Man kan inte ha en sån stor hund i lägenheten!" - Så länge inte hunden bryr sig så spelar dte ingen roll.
"Hur ska det gå sen när du ska börja jobba?" - Vilket är om 1 ½ år!

Jag blir deprimerad över att  a l l t i d  behöva försvara allt jag gör. Varför håller jag på med Irma trots att hon är så arg? Varför utbildar jag mig till förskollärare istället för lärare i skolan? Varför jobbar jag på helgerna? Bla bla bla.......

Ilsken och jävligt besviken. Man får inte må dåligt över att folk beter sig som skit mot en, vilket gör att man mår ännu sämre. Jag är mästare på att ta skit, och anstränger mig verkligen för att vara alla andra till lags. Dumma mig och tro att någon skulle vara mig till lags tillbaka.

 1 helt år idag sedan Hera smög upp till himlen. Jag saknar dig min ängel. ♥