Inte alls likasinnade
Harry har gått 4 dagar på nya avdelningen, och jag har redan en klump i magen som växer för varje lämning/hämtning. Inför avdelningsbytet delade de upp barnen på de två äldreavdelningarna, och Harry hamnade med den kamraten han lekte allra minst med. De leker, men inte lika bra som med de andra. Jag märker på Harry att han inte vill gå dit, och det känns inte kul alls att han inte ser fram emot det på samma sätt som tidigare... Det största problemet är dock personalen, och att det är det största problemet är verkligen ett s t o r t problem. Vi verkar liksom inte klicka - alls. Hur jag än vrider på saker så svarar de helt annat än vad jag förväntar mig, och jag är lite förstummad rent ut sagt. För mig som förskollärare är ju föräldrarelationen det viktigaste direkt efter relationen till barnet, och att vara så tillmötesgående vi kan inom våra ramar är ju det vi strävar efter/jobbar för. Vi har ju ett serviceyrke, faktiskt!
Att få höra att vi får sköta hans "extra" språkträning på hemmaplan för att de inte har tid att sitta med något enskilt barn gjorde mig så paff att jag glömde säga något tillbaka. Är det inte det vi pedagoger är till för? Att se till att varje barns behov blir tillgodosett? Om inte en-och-en så åtminstone i samspel med de andra barnen, det är ju precis det vi är utbildade för att kunna göra! När blanketten med hans ansökan om utökad tid var borta - trots att vi sökte redan i början på sommaren - så blev VI ombedda att reda ut det med enhetsassistenten. Ha! Ju mer jag tänker på det desto argare blir jag, så just nu ska jag nog släppa det ett tag... Om jag känner likadant efter nästa vecka så får jag ta tag i det på riktigt. Då kommer tigermamman i mig fram för att skydda sin unge, och det är inte att leka med... :(
P.s När jag ringde assistenten så var blanketten fortfarande hos henne, så det löste sig på 5 min - men tänk vad mycket mer engagerat det hade känts att få höra det från personalen istället... D.s
Att få höra att vi får sköta hans "extra" språkträning på hemmaplan för att de inte har tid att sitta med något enskilt barn gjorde mig så paff att jag glömde säga något tillbaka. Är det inte det vi pedagoger är till för? Att se till att varje barns behov blir tillgodosett? Om inte en-och-en så åtminstone i samspel med de andra barnen, det är ju precis det vi är utbildade för att kunna göra! När blanketten med hans ansökan om utökad tid var borta - trots att vi sökte redan i början på sommaren - så blev VI ombedda att reda ut det med enhetsassistenten. Ha! Ju mer jag tänker på det desto argare blir jag, så just nu ska jag nog släppa det ett tag... Om jag känner likadant efter nästa vecka så får jag ta tag i det på riktigt. Då kommer tigermamman i mig fram för att skydda sin unge, och det är inte att leka med... :(
P.s När jag ringde assistenten så var blanketten fortfarande hos henne, så det löste sig på 5 min - men tänk vad mycket mer engagerat det hade känts att få höra det från personalen istället... D.s
Mardröm
Det ska tydligen inte räcka med att lingonveckan anländer med tre veckors mellanrum, utan där i mellan ska jag tydligen också boka in tid för migrän. Det är i princip på dagen samma som sist, och jag känner bara "f*nij*vlah*elvetesmigränj*jävel"! :o Idag tog jag en medicin jag fått mot det (men som inte fungerat alls förut) och det bröt faktiskt aldrig ut ordentligt, men jag har ändå haft fruktansvärt ont i huvudet, mått illa och varit tvungen att ligga still. Ska det behöva vara såhär jämt nu?? :(
Men vad i helvete!
Varning för känsliga läsare...
Skulle precis gå in på gamla bloggen för att läsa lite om sista tiden med Harry i magen, och ser den här annonsen på förstasidan:
Var kommer det här ifrån??? Inte ok!
Ensamma barn i bilen?
Satt i bilen utanför Ica idag, och pratade i telefonen innan jag skulle in och handla. Inser att i bilen intill sitter det två ensamma barn... En liten som inte ens var ett år gammal, och en tre-fyraåring i baksätet. Ingen förälder i närheten. Det äldre barnet var fastspänt (som tur var?), och den lille sov - men efter några minuter så vaknade han såklart och började gråta häftigt, och föräldern fanns ingenstans. Storasystern i baksätet satt ju fast så hon kunde inget göra, fast jag såg att hon pratade med bebisen... :(
Ca 7 minuter senare kommer mamman strosande ur butiken, tittar till bebisen lite och kör sedan iväg. What the hell? Jag skulle aldrig lämna Harry ensam i bilen på det sättet, inte ens om han sov! Jag var en halv sekund ifrån att gå in i butiken och be dem ropa upp idioten i högtalaren, men då kom hon.
Jag vill inte ens tänka på allt som skulle kunna hända den korta stunden jag var inne i butiken, och därför lämnar jag heller aldrig Harry ensam där. Shit!
Ca 7 minuter senare kommer mamman strosande ur butiken, tittar till bebisen lite och kör sedan iväg. What the hell? Jag skulle aldrig lämna Harry ensam i bilen på det sättet, inte ens om han sov! Jag var en halv sekund ifrån att gå in i butiken och be dem ropa upp idioten i högtalaren, men då kom hon.
Jag vill inte ens tänka på allt som skulle kunna hända den korta stunden jag var inne i butiken, och därför lämnar jag heller aldrig Harry ensam där. Shit!
Liten gladskit i bilen - med mamma intill!
Surt sa räven
Vi har lärt oss en läxa, och det är lika surt varje gång. Äntligen skulle vi få sålt Forden. En kille från Stockholm var superintresserad, och hade en bil i inbyte + pengar mellan till oss - perfekt! Han var såpass intresserad att han bad Henki sätta drag på bilen (ca 5000:- som blev inbakat i priset) eftersom han var så säker på att han skulle köpa den. När han väl kom idag och tittade, så hittade han plötsligt en massa småfel (som vi inte sett) men istället för att vi gick ner i pris (vilket vi hade varit väldigt villiga att göra) så blev det helt enkelt ingen affär. Han åkte bara hem igen, och här står vi nu med utgifter för draget som vi aldrig hade monterat annars. Det kostar dessutom extra 1200:- att omregga bilen nu när det sitter drag på (som måste göras). Perfekt!
"Jag tänkte be om handpenning för att sätta på draget... Men han lät så jävla seriös..." sa Henki surt innan han åkte iväg till garaget. Förhoppningsvis slår han inte storsläggan i bilen (vi får den inte såld trots många månader med annonser och jag fattar faktiskt inte varför!) - och jag blir ilsken för att vi än en gång är så förbannat godtrogna och "litar" på att folk är normala. Men icke.
Varje kväll 21:30...
... så händer det här:
Eller ja... Ni förstår vad jag menar! Det låter som att ett tåg ska åka rakt igenom huset! Det underliga är att det är bara just det tåget på hela dygnet som låter så högt, och som får hela huset att skallra... Resterande tåg har vi vant oss vid och hör knappt längre, men just det här är tydligen lite extra märkvärdigt. Kanske skulle ringa SJ och fråga vad farao de fraktar med det egentligen? :)
Braaaaak!
Eller ja... Ni förstår vad jag menar! Det låter som att ett tåg ska åka rakt igenom huset! Det underliga är att det är bara just det tåget på hela dygnet som låter så högt, och som får hela huset att skallra... Resterande tåg har vi vant oss vid och hör knappt längre, men just det här är tydligen lite extra märkvärdigt. Kanske skulle ringa SJ och fråga vad farao de fraktar med det egentligen? :)
Utanför gemenskapen
Innan vi flyttade var vi väldigt noga med att förbereda så att tv och internet skulle finnas i huset när vi flyttade in. Hur ska man klara sig annars? ;) Detta ordnade vi alltså flera månader innan... Sen visar det sig att ärkenöten på Telia aldrig skickat iväg beställningen, utan lagt den som "vilande" - och dessutom beställt den till fel adress och med fel abonnemang.... Detta betyder att vårt gamla abonnemang hos Bredbandsbolaget inte är uppsagt som det skulle varit (3 månaders uppsängingtid), och att vi nu blir utan tv och internet i ytterligare 3-4 veckor eftersom vi måste skicka in en fullmakt (där Telia står för de 3 månaderna). Ska det vara så himla svårt? Därför får ni ta bloggen för vad den är en tid framöver, då jag bara kan skicka från telefonen, eller från datorn på rasten...
Men, det som är bra är väl att vi nu har massor av tid att packa upp och sortera rätt allt i huset. Det ska upp miltal med list, gardinstänger och annat smått - och det har vi ju tid med nu!
"Bertil Enstöring" är vår nya förebild! (inte heller så olik Henki i sitt jag-vägrar-raka-mig-innan-vi-flyttar-skägg!)
Vad händer om man...
...glömmer en jättefin, pedantiskt skött, jättestor blomma i bilen under 4 timmar när det är 12 minusgrader ute?
Man får en jättefin, pedantiskt skött, jättestor och STENDÖD blomma.... Fanfanfan!
En vidrig mardröm
Det är inte ofta jag drömmer mardrömmar, men inatt hade jag den värsta på riktigt länge. Det som kännetecknar en ordentlig mardröm för mig är när den är verklighetsförankrad, och man vaknar på morgonen och funderar på om det faktiskt har hänt på riktigt.
Jag har skrivit tidigare om att en av mina absolut största farhågor är att Henki ska lämna mig för någon annan, och det är ett återkommande tema i mina mardrömmar, om än inte så detaljerade och verklighetstrogna som den här. Jag vill understryka att allt detta är extremt fiktivt, och inte har ett uns sanning i sig - även om det för mig imorse verkade helt troligt.
Vi var på fest; jag, Henki och en massa andra som vi känner. I ögonvrån ser jag hur Henki får en lapp av en gemensam tjejbekant till oss. På något sätt får jag tag i lappen och ser att de pratar om vilken dag de kan ses. Det visar sig snabbt att de har ett förhållande och träffas regelbundet. Självklart är förhållandet inte baserat på annat än vertikaltango, men de verkar också vara kära i varandra. Jag sitter sedan i vår säng och pratar med Henki om detta; vad de gör när de träffas, hur hon är, hur hon får honom att känna, vad de planerar för framtiden... Någonstans i detta samtalet är hon också med, och är hela tiden väldigt överlägsen i sin attityd. "Det fattar du väl att han lämnar dig för mig". Jag är hela tiden totalt förkrossad och bara gråter. Jag frågar hur Henki kunde köpa huset tillsammans med mig om han nu har henne vid sidan av, varpå han svarar att han inte orkade säga nej. När jag bryter ihop (och gråter som jag i riktiga livet aldrig gråtit förut - den delen minns jag väldigt väl) så skrattar han bara åt mig. Jag är fånig som inte förstod att det här skulle hända, och han bryr sig faktiskt inte om vad som händer med mig nu. Det sista jag minns är att vi sitter där i sängen; jag gråter och han skrattar åt mig. Under drömmens gång har en massa andra saker utspelat sig kring de två, men det är ju sånt som jag inte kommer ihåg nu efteråt, utan bara minns vagt. Det framstod i alla fall tydligt att jag var idioten, och de två hade lurat mig.
Jag har skrivit tidigare om att en av mina absolut största farhågor är att Henki ska lämna mig för någon annan, och det är ett återkommande tema i mina mardrömmar, om än inte så detaljerade och verklighetstrogna som den här. Jag vill understryka att allt detta är extremt fiktivt, och inte har ett uns sanning i sig - även om det för mig imorse verkade helt troligt.
Vi var på fest; jag, Henki och en massa andra som vi känner. I ögonvrån ser jag hur Henki får en lapp av en gemensam tjejbekant till oss. På något sätt får jag tag i lappen och ser att de pratar om vilken dag de kan ses. Det visar sig snabbt att de har ett förhållande och träffas regelbundet. Självklart är förhållandet inte baserat på annat än vertikaltango, men de verkar också vara kära i varandra. Jag sitter sedan i vår säng och pratar med Henki om detta; vad de gör när de träffas, hur hon är, hur hon får honom att känna, vad de planerar för framtiden... Någonstans i detta samtalet är hon också med, och är hela tiden väldigt överlägsen i sin attityd. "Det fattar du väl att han lämnar dig för mig". Jag är hela tiden totalt förkrossad och bara gråter. Jag frågar hur Henki kunde köpa huset tillsammans med mig om han nu har henne vid sidan av, varpå han svarar att han inte orkade säga nej. När jag bryter ihop (och gråter som jag i riktiga livet aldrig gråtit förut - den delen minns jag väldigt väl) så skrattar han bara åt mig. Jag är fånig som inte förstod att det här skulle hända, och han bryr sig faktiskt inte om vad som händer med mig nu. Det sista jag minns är att vi sitter där i sängen; jag gråter och han skrattar åt mig. Under drömmens gång har en massa andra saker utspelat sig kring de två, men det är ju sånt som jag inte kommer ihåg nu efteråt, utan bara minns vagt. Det framstod i alla fall tydligt att jag var idioten, och de två hade lurat mig.
Det var fullkomligt vidrigt att vakna helt genomsvett och andfådd, och faktiskt fundera över om det hade hänt på riktigt. Hade vi suttit där i sängen och pratat, och sen somnat? Tjejen bor i verkligheten i ett område nära oss, är singel, och har aldrig varit särskilt trevlig mot mig. Allt detaljer kring henne fanns med i drömmen, exakt som det är i riktiga livet. Hur hon bor, och hur de hade kunnat träffats där. Obehagligt verklighetstroget. Vilken sjuk hjärna vi har som kan koka ihop något så självdestruktivt! Jag har ingen aning om varför det var just hon, för det är ingen vi umgås med utan bara känner ytligt. Det har heller ingen förankring i vårt liv just nu, utan är bara ett hjärnspöke som kokat ihop därinne och som till slut tog sig ut.
Henki måste ju ha trott att jag var helt galen, eftersom jag slängde mig i armarna på honom när han skulle gå till jobbet och berättade hela historien - och sen verkade tro att det hade kunnat hänt på riktigt. Vilket tålamod han har med mig... ♥
Beslutet
Ibland måste man se om sitt eget hus. Tänka på sig själv. Tänka på sin familj. Tänka på sitt liv. Tänka på vårat liv. Lever jag som jag vill leva? Ser min familjs liv ut som de vill? Kan jag fortsätta leva såhär som jag gör nu? Kan vi fortsätta leva som vi gör nu? Är det värt att fortsätta som vi gör nu?
Svaret på frågorna är nej.
Det betyder att något i livet måste förändras. Har man för lite tid, får ta bort det som tar tid. Har man dåligt med pengar, får man ta bort det som kostar. Mår man dåligt av något, får man ta bort det som gör en illa.
Tyvärr innebär alla de tre delarna att jag får välja bort stallet. Det ger mig mindre tid(minimalt) med Harry och familjen. Det kostar för mycket nu, och på sikt kommer det bara att kosta mer. Det skapar mer stress att behöva åka dit, än vad myset och pysslet läker ut. Det är ett beslut som är rent sagt förjävligt att behöva ta, eftersom det inte är något jag vill sluta med, och som dessutom drabbar min bästa vän och min syster som jag delar hästen med - men ibland måste man se till sig själv i första hand. Tråkigt, men nödvändigt.
Svaret på frågorna är nej.
Det betyder att något i livet måste förändras. Har man för lite tid, får ta bort det som tar tid. Har man dåligt med pengar, får man ta bort det som kostar. Mår man dåligt av något, får man ta bort det som gör en illa.
Tyvärr innebär alla de tre delarna att jag får välja bort stallet. Det ger mig mindre tid(minimalt) med Harry och familjen. Det kostar för mycket nu, och på sikt kommer det bara att kosta mer. Det skapar mer stress att behöva åka dit, än vad myset och pysslet läker ut. Det är ett beslut som är rent sagt förjävligt att behöva ta, eftersom det inte är något jag vill sluta med, och som dessutom drabbar min bästa vän och min syster som jag delar hästen med - men ibland måste man se till sig själv i första hand. Tråkigt, men nödvändigt.
Världens snällaste havremoped.
Barnbesiktning på BVC. Skamligt!
Efter dagens upplevelse tvivlar jag starkt på syftet med BVC; BarnaVårdsCentralen. Det borde heta BBK; BarnBesiktningsKontrollanten. Tydligen är det tämligen ointressant att veta om mitt barn får bra vård i sitt hem (som namnet antyder, kunde man ju tycka). Däremot är det intressant att pricka av på listor exakt vad mitt barn kan och inte kan göra, i någon mini-Hitler-anda.
I våras på 1-årskontrollen framförde jag min oro över att Harry fortfarande inte visade några större tecken på att börja gå. Jag frågade om vi på något vis kunde stimulera detta på något annat sätt än vad vi redan gjorde, men fick svaret att vi inte behövde oroa oss. "Vissa barn tar ju längre tid på sig än andra!" hette det då. Det dröjde några månader, och sen helt plötsligt så fattade Harry galoppen och började gå på bara några dagar, från att ha suttit och hasat på rumpan. Jag insåg då att min lille man behöver lite extra tid på sig, och att resten av hans utveckling också kommer komma i hans egen takt - inte enligt någons schema - och tur är det att jag har den inställningen!
Idag på 1½-årskontrollen fick Henki frågan om Harry på frågan "var är magen?" kunde peka på rätt ställe. "Nej", svarade han, för det är inget vi har börjat prata om hemma än. Med tanke på att hans enda begripliga ord än så länge är pappa, så känner vi inte behovet av att börja prata kroppsdelar... Barnläkaren tyckte att det var mycket märkligt, men sen kommer det värsta - hon säger åt Henki att vi ska gå hem och öva, och sedan komma tillbaka till BVC och visa upp att han kan! "Ni behöver inte boka någon tid eller så, utan kom bara in när ni har vägarna förbi!"
Jag trodde att Henki skämtade med mig när han återberättade besöket. På vilket sätt är detta viktigt? Ungen är icke godkänd på kontrollen för att han inte kan peka sig på magen. En kunskap som i hans värld är totalt orelevant! Jag förväntade mig att de skulle säga något om att han inte pratar särskilt mycket än, men att be oss gå hem och öva med Harry att peka ut magen är tamejfan helt sanslöst. Kränkande och nedlåtande. Vad får BVC ut av att han lär sig det? Vad får Harry ut av att han lär sig det utan att förstå vad meningen är med det(vilket också är skälet till att han inte kan)? Hur kan de faktiskt kräva att varje unge i såhär tidig ålder ska kunna en så standardiserad uppgift?
Varför frågade de inte istället om han kan peka ut specifika saker? Det måste ju vara det själva övningen går ut på? Isåfall hade Henki kunnat berätta att han kan peka på exempelvis Max och hunden i Max-böckerna, och att han vid alla måltider pekar ut vad det är han vill ha (Jag blev tokig på att han bara blev arg för att jag gav honom fel, så jag lärde honom att peka på det han vill ha; exempelvis vattenglaset eller tallriken. Syftet där är att ge ett verktyg till känslan, vilket jag kan se en tydlig mening med.) De frågade heller inte vad han "kan" i övrigt, för att luska lite kring hans inlärning. Han kan på begäran lägga en specifik sak på ett specifikt ställe, och kan till exempel "gå och tända lampan" vilket inte bara innebär att trycka på knappen utan också att vara medveten om ifall den redan lyser eller inte.
Samtidigt handlar det inte om ifall han kan saker eller inte. Att uppmana föräldrar lära sitt barn något så specifikt skickar signaler om att barnet inte är tillräckligt. Hade jag varit en orolig mamma hade jag kanske börjat undra över om min son är onormal för att han inte kan peka ut sin mage, vilket skapar oro och stress - något småbarnsföräldrar inte behöver få mer av. BVC's funktion i samhället borde vara att försäkra föräldrar om att barn utvecklas i sin egen takt, och att lägga vikten på att kontrollera så att de mår bra och känner sig trygga i sina små kroppar. Som tur är för Harry så är jag inte orolig över hans utveckling längre. Han kommer att börja prata när han vill, och när han vill peka sig på magen så kommer han att göra det. Av sin egen vilja, och ingen annans.
Genom att be oss öva in en för oss helt meningslös övning, så tycker jag faktiskt att BVC agerar kränkande. De klappar lilla oss på huvudet, och hade lika väl kunnat be oss att lära honom att gå på händerna baklänges iförd tyllkjol. Larvigt, och det för oss tillbaka till katederundervisningen där vi inte ska tänka själva utan bara rapa upp det någon annan tycker är viktigt.
Och det allra värsta är att ifall de bara hade nöjt sig med ett nej, så hade vi inte reagerat på att de frågade.
I våras på 1-årskontrollen framförde jag min oro över att Harry fortfarande inte visade några större tecken på att börja gå. Jag frågade om vi på något vis kunde stimulera detta på något annat sätt än vad vi redan gjorde, men fick svaret att vi inte behövde oroa oss. "Vissa barn tar ju längre tid på sig än andra!" hette det då. Det dröjde några månader, och sen helt plötsligt så fattade Harry galoppen och började gå på bara några dagar, från att ha suttit och hasat på rumpan. Jag insåg då att min lille man behöver lite extra tid på sig, och att resten av hans utveckling också kommer komma i hans egen takt - inte enligt någons schema - och tur är det att jag har den inställningen!
Idag på 1½-årskontrollen fick Henki frågan om Harry på frågan "var är magen?" kunde peka på rätt ställe. "Nej", svarade han, för det är inget vi har börjat prata om hemma än. Med tanke på att hans enda begripliga ord än så länge är pappa, så känner vi inte behovet av att börja prata kroppsdelar... Barnläkaren tyckte att det var mycket märkligt, men sen kommer det värsta - hon säger åt Henki att vi ska gå hem och öva, och sedan komma tillbaka till BVC och visa upp att han kan! "Ni behöver inte boka någon tid eller så, utan kom bara in när ni har vägarna förbi!"
Jag trodde att Henki skämtade med mig när han återberättade besöket. På vilket sätt är detta viktigt? Ungen är icke godkänd på kontrollen för att han inte kan peka sig på magen. En kunskap som i hans värld är totalt orelevant! Jag förväntade mig att de skulle säga något om att han inte pratar särskilt mycket än, men att be oss gå hem och öva med Harry att peka ut magen är tamejfan helt sanslöst. Kränkande och nedlåtande. Vad får BVC ut av att han lär sig det? Vad får Harry ut av att han lär sig det utan att förstå vad meningen är med det(vilket också är skälet till att han inte kan)? Hur kan de faktiskt kräva att varje unge i såhär tidig ålder ska kunna en så standardiserad uppgift?
Varför frågade de inte istället om han kan peka ut specifika saker? Det måste ju vara det själva övningen går ut på? Isåfall hade Henki kunnat berätta att han kan peka på exempelvis Max och hunden i Max-böckerna, och att han vid alla måltider pekar ut vad det är han vill ha (Jag blev tokig på att han bara blev arg för att jag gav honom fel, så jag lärde honom att peka på det han vill ha; exempelvis vattenglaset eller tallriken. Syftet där är att ge ett verktyg till känslan, vilket jag kan se en tydlig mening med.) De frågade heller inte vad han "kan" i övrigt, för att luska lite kring hans inlärning. Han kan på begäran lägga en specifik sak på ett specifikt ställe, och kan till exempel "gå och tända lampan" vilket inte bara innebär att trycka på knappen utan också att vara medveten om ifall den redan lyser eller inte.
Samtidigt handlar det inte om ifall han kan saker eller inte. Att uppmana föräldrar lära sitt barn något så specifikt skickar signaler om att barnet inte är tillräckligt. Hade jag varit en orolig mamma hade jag kanske börjat undra över om min son är onormal för att han inte kan peka ut sin mage, vilket skapar oro och stress - något småbarnsföräldrar inte behöver få mer av. BVC's funktion i samhället borde vara att försäkra föräldrar om att barn utvecklas i sin egen takt, och att lägga vikten på att kontrollera så att de mår bra och känner sig trygga i sina små kroppar. Som tur är för Harry så är jag inte orolig över hans utveckling längre. Han kommer att börja prata när han vill, och när han vill peka sig på magen så kommer han att göra det. Av sin egen vilja, och ingen annans.
Genom att be oss öva in en för oss helt meningslös övning, så tycker jag faktiskt att BVC agerar kränkande. De klappar lilla oss på huvudet, och hade lika väl kunnat be oss att lära honom att gå på händerna baklänges iförd tyllkjol. Larvigt, och det för oss tillbaka till katederundervisningen där vi inte ska tänka själva utan bara rapa upp det någon annan tycker är viktigt.
Och det allra värsta är att ifall de bara hade nöjt sig med ett nej, så hade vi inte reagerat på att de frågade.
Jag kan minsann klättra upp på första trappsteget och sätta mig - alldeles själv - och det är sånt som jag tycker är bra att kunna" säger Harry.
"Det här är faktiskt sandlådenivå"
Jag älskar det ordet! *ironisk* Sandlådenivå... Det är så otroligt lätt att använda när man själv inte vill ta konflikten, och heller inte orkar att ens eget handlade har konsekvenser. Sandlådenivå... Ha!
Jag är väldigt sugen på att berätta hela historien, men att berätta vidare en historia om hur odiplomatisk och aggressiv en vuxen människa blir vid minsta konfrontation känns också som ett lågvattenmärke. Det rörde sig i alla fall till en början om ett trasigt hästtäcke, och nu är till och med stallägaren indragen. Märk väl att detta inte är på vår begäran. Vi anser nämligen inte att detta är ett problem, eller dispyt som man även kan kalla det när man försöker använda finare ord.
Min irritation igår var märkbar, och därför struntade jag i bloggen. Så är det när livet tränger sig före. :)
Jag är väldigt sugen på att berätta hela historien, men att berätta vidare en historia om hur odiplomatisk och aggressiv en vuxen människa blir vid minsta konfrontation känns också som ett lågvattenmärke. Det rörde sig i alla fall till en början om ett trasigt hästtäcke, och nu är till och med stallägaren indragen. Märk väl att detta inte är på vår begäran. Vi anser nämligen inte att detta är ett problem, eller dispyt som man även kan kalla det när man försöker använda finare ord.
Min irritation igår var märkbar, och därför struntade jag i bloggen. Så är det när livet tränger sig före. :)
Fina fisken
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men när jag lyfte på Harrys gamla skötväska som stod på golvet nere i hallen - så irrade det iväg 3 silverfiskar i ilfart. Blä. Ohyra. Nu måste jag planera in tvagning av hallgolv också... Har jag nämnt min hysteriska fobi för insekter?
Det är nästan så att jag kräks bara av att titta på bilden. Äckliga insekter!
Migrän-morsan
Förändringarna som skett med min kropp efter att jag fått barn är många. Kan inte direkt komma på någon schysst förändring (inte direkt tacksamt att boobsen hänger vid knäna och är platta liksom...) men en sak som är riktigt irriterande är att jag har fått migrän. Visst, det kan ha kommit ändå, men doktorn sa att migrän allra oftast är ärftligt, och jag har ingen som jag kan ha ärvt det av...?
När jag gick i låg- och mellanstadiet hade jag en kompis vars mamma hade migrän. Jag minns henne tydligt, för hon var inte särskilt behaglig. Det var ingen mamma man kände att man kunde luta sig mot och få tröst av, utan hon var spänd och lite bitskt rent av. Jag har ett mycket starkt minne från när vi kom in efter att ha lekt ute, och hon går förbi oss i hallen och vrålar: "Ja ni kan vara inne men då får ni vara tysta för jag har migrän!!" Våldsamt ilsken och inte alls särskilt kul att vara omkring.
Jag vill inte bli en migrän-mamma. En sådan som Harry måste leka tyst runt för att jag inte ska få tokspel och skrika. En mamma som bara ligger i sängen med persiennerna nere och inte går att prata med. *ryser* Idag har jag varit sån. Redan när jag vaknade och försökte öppna ögonen så insåg jag att det var kört. Henki fick ringa chefen och förklara att jag inte ens tog mig ur sängen, så öppna butiken var inte att tänka på. Jag tog dubbel dos medicin och sov sen till 12.30. Henki tog med sig Harry och hunden till sina föräldrar. Mom of the year? Nej inte riktigt.
Aj på mig.
Imorgon ska jag ringa min doktor och kräva receptbelagd medicin. Såhär får det inte fortsätta.
Vad har ni för erfarenheter av migrän? Tips?
Oseriösa Tradera-försäljare...
... gör mig vansinnig. Köpare också för den delen. När jag sålde Harrys kläder för ett tag sedan var det flera som dröjde extra med betalningen, och som inte var lätta att få kontakt med. Jag köpte ju ett par Pax-skor till Harry häromveckan. Auktionen var slut kl 11:00 på måndagen, pengarna satt på hennes konto samma kväll för vi hade samma bank. När jag fortfarande inte fått skorna följande måndag mailade jag, med mycket irriterad ton, och frågade var skorna höll hus. "De ska skickas bums! Det har varit lite mycket senaste tiden" fick jag till svar. Nu har det snart gått en vecka till, och mailet jag skickade idag var inte trevligt någonstans. Senaste tisdag ska jag ha skorna, annars pengarna tillbaka. Ska det vara så svårt?
Henki och hans meckar-kumpaner har blivit blåsta en hel del på e-bay och andra sidor, men då rör det sig om stora summor pengar. Inte farao blåser man någon för 86 kr?
Henki och hans meckar-kumpaner har blivit blåsta en hel del på e-bay och andra sidor, men då rör det sig om stora summor pengar. Inte farao blåser man någon för 86 kr?
Grädden på moset
... för den här dagen, annars kantad av ilsken unge vs. trött mamma, var att karlsloken dundrar in kl 20.30 och är full som ett as. "Jobbfesten" började redan vid lunch (vem farao sanktionerar halvdagar för att personalen ska supa?) så han var inte i gott skick. När jag kan höra honom andas nerifrån hallen vet jag hur illa det är... Efter att först försökt gå ut med hunden (gick inte eftersom grinden till trappen var stängd och således kom ingen hund...), gjort ett långt besök på toaletten, och sedan gett mig några sliriga blickar däckade han i sin säng 20.45.
Om jag tycker att det är elakt att hänga ut honom på bloggen? Ja. Inga fler kommentarer.
Om jag tycker att det är elakt att hänga ut honom på bloggen? Ja. Inga fler kommentarer.
Men herregud!
Efter att ha läst si och så många år på universitetet, så förväntas man ändå kunna föra ett hyfsat resonemang med akademiskt språk. Man förväntas veta hur man citerar i en text, hur man gör stycke-indelning och hur man skriver rubriker. Man sätter till exempel inte rubriken "Pedagogen", och skriver sen om historia bakom matematikens grunder. Trodde jag.
Det arbetet jag ska opponera på om en vecka är helt galet. Vi har fått en formalia-bok att följa "till punkt och pricka" - hur svårt kan det vara då? Människan citerar hej vilt utan att markera det, skriver så konstiga meningar att h*n själv knappast kan fatta vad h*n menar, och trycker enter efter varje avslutad mening i princip. I sitt examensarbete. Helt galet! Jag har mailat min handledare om råd för hur jag ska sköta opponeringen utan att sänka personen totalt, för som det är nu har jag minst 15 kommentarer om varje sida. Arbetet är på 36 sidor... Helt galet. Hur detta arbete gått förbi en handledare (dessutom kursansvarig!) är för mig helt otroligt. Lite lagom skandal faktiskt.
Nej. Jag tycker att det är jobbigt. Arbetet säger ju som tur är egentligen ingenting om hur denna person kommer vara som lärare, men ändå så tycker jag att det borde finnas en viss grad av skrivkunskap hos någon som haft svenska som inriktning... Vi får se hur detta fortlöper...
Kanske borde skicka ut sådana här lågstadiesjälvkontroller för varje person att fylla i innan examen? :)
Det arbetet jag ska opponera på om en vecka är helt galet. Vi har fått en formalia-bok att följa "till punkt och pricka" - hur svårt kan det vara då? Människan citerar hej vilt utan att markera det, skriver så konstiga meningar att h*n själv knappast kan fatta vad h*n menar, och trycker enter efter varje avslutad mening i princip. I sitt examensarbete. Helt galet! Jag har mailat min handledare om råd för hur jag ska sköta opponeringen utan att sänka personen totalt, för som det är nu har jag minst 15 kommentarer om varje sida. Arbetet är på 36 sidor... Helt galet. Hur detta arbete gått förbi en handledare (dessutom kursansvarig!) är för mig helt otroligt. Lite lagom skandal faktiskt.
Nej. Jag tycker att det är jobbigt. Arbetet säger ju som tur är egentligen ingenting om hur denna person kommer vara som lärare, men ändå så tycker jag att det borde finnas en viss grad av skrivkunskap hos någon som haft svenska som inriktning... Vi får se hur detta fortlöper...
Kanske borde skicka ut sådana här lågstadiesjälvkontroller för varje person att fylla i innan examen? :)
En tvärt-om-kväll
Det blev inte inflyttningsfest, utan migrän hemma i soffan istället. Kul... :( Orkar inte skriva mer nu, ni får hålla tillgodo tills imorgon...
Det blir BARA fel...
...när lingonveckan konstaterar sin ankomst 3 dagar för tidigt. (Och där sköt läsarintresset i höjden!) Det är INTE ok! Några dagars försening får man alltid räkna med, med aldrig - hör mig ALDRIG - får den komma för tidigt. Jag har inte tid för PMS än på några dagar. Helvete. Att värken gör så ont att ljumskarna känns alldeles kalla av smärta gör inte saken bättre.
Var är min choklad???
Var är min choklad???
Öseriös glassbil
Inte speciellt seriöst att Hemglassbilen aldrig ens dök upp? Inte speciellt seriöst att det på deras hemsida stod TISDAGEN DEN 4/5 KL: 18.50-19.20, och att Henki sa att han hört den redan vid 16?
Något att bli upprörd över? Ja. Don't mess med min glass helt enkelt. Fick bli popcorn och:
Jag tror att den här är lika knäpp som den ser ut, och jag tror inte att det är en positiv föraning. Ni får recension sen såklart.
Något att bli upprörd över? Ja. Don't mess med min glass helt enkelt. Fick bli popcorn och:
Jag tror att den här är lika knäpp som den ser ut, och jag tror inte att det är en positiv föraning. Ni får recension sen såklart.
