NKOTB + BSB = sant!
*fjortisskrik*
Tror inte ni förstår hur till mig i trasorna jag blev när jag såg detta på tv:
Jag levde och andades den här musiken från det att jag började första klass, ända upp till ... eh ... nutid? :)
Från förr:
Backstreet Boys - Quit playing games with my heart
Och ja, jag kan alla texter utantill.... :)
Tror inte ni förstår hur till mig i trasorna jag blev när jag såg detta på tv:
Jag levde och andades den här musiken från det att jag började första klass, ända upp till ... eh ... nutid? :)
Från förr:
New Kids On The Block - Step by step
Backstreet Boys - Quit playing games with my heart
Och ja, jag kan alla texter utantill.... :)
Prima ballerina
En bild säger mer än 1000 ord. Harrys framtid är utstakad! Kolla in linjerna i kroppen! :)
Första position....
Släktträff i storstan
Som jag alltid sammanfattar våra resor; fy f*n vilken snäll unge jag har! Knappt något kink eller krångel alls, och han sov hela natten i en främmande säng. Gotta love it! ♥
Lite blandade bilder:
Under helgen blev det också bestämt (av min far) att nästa års kräftskiva med släkten blir hos oss i huset. Pirrigt!
Lite blandade bilder:
Under helgen blev det också bestämt (av min far) att nästa års kräftskiva med släkten blir hos oss i huset. Pirrigt!
En bästa vän
Det finns ingen självklar och allmänt accepterad definition på vad själsfränder egentligen är. Det finns inte heller någon gemensam uppfattning om det är en eller flera. Vissa talar om själsfränder som den enda stora sannakärleken, den vi alltid har drömt om. Andra anser att man följs åt av en grupp människor som föds om och om igen tillsammans för att lära sig av varandra. En själsfrände skulle alltså kunna vara någon vi har levt med i flera tidigare liv och därför känner igen när vi möter dem igen.
Vad många ändå är överens om är att själsfränder krafigt påverkar ditt liv. (Källa)
2004 var året då jag träffade min själsfrände. Den där personen som det verkligen är meningen att man ska ha i sitt liv, ni vet. Men va? tänker ni. Träffade du inte Henrik 2001? Visst kanske Henki är min själsfrände i meningen att vi verkligen passar bra ihop, men inte på samma sätt som den här vännen.
Jag hade flyttat hemifrån när hon köpte ett hus på samma gata som mina föräldrar. Under ett kortare samtal på gatan med min mamma frågade hon om mamma inte hade någon dotter som höll på med hästar. Hon behövde nämligen hjälp med sin. Mamma tog hennes nummer, och på den vägen är det. Vissa människor vet man liksom direkt att man klickar med. Att det är menat att man ska träffas. Att det finns ett syfte med vänskapen.
Så har jag alltid känt mellan C och mig. Det låter som att jag beskriver en romans, men visst älskar vi ju våra bästa vänner? :) Jag kände direkt att mitt syfte var att hjälpa henne. Inte bara med hästen, utan även med det lilla jag kunde bidra med i hennes liv. I sin tur har hon väglett och lärt mig om så otroligt mycket. Tillsammans har vi delat mycket sorg, men också mycket lycka.
Älskade Irma ♥
Fastän vi bara känt varandra i sex år, så känns det som att vi växt upp tillsammans. Känt varandra jämt. Fastän vi egentligen är så olika man kan bli, så har vi ändå en gemensam grund att stå på. Överser varandras tokigheter. Fastän vi båda har mycket aktiva liv, så ser vi vi till att alltid finnas där för varandra. Ett telefonsamtal räcker långt.
Nu är det så att min allra bästa vän ska få sitt andra barn, och jag är så glad för hennes skull!
Man ska inte lägga ifrån sig kameran, då tar den egna bilder som blir såhär... Jättekonstigt! :)
Årets första...
...magsjuka har drabbat oss, och än så länge är det bara Harry som drabbad. Det är helt sanslöst vilka kaskader en sån här liten unge kan åstadkomma... Själv är jag "bara" förkyld, men igår var jag helt utslagen - så Henki fick vara hemma och vam:a(vård av mamman) för jag bara låg och sov.
I helgen är det tänkt att vi ska åka till hufvudstaden på släktträff, men dagen får utröna hur det blir med det. Än så länge inga kräkningar idag... *peppar peppar*
Jag minns allt för väl förra årets slutmånad. Alla - ja verkligen alla - i båda våra familjer hade magsjukan inom en fyraveckorsperiod. Trots detta skulle det firas jul, och vi skulle åka till Stöten dagarna innan nyår. Mamma lagade julmat som nästan ingen åt (och bara tanken på att laga den i år igen får henne att må illa). Syster satt med oss en kort stund under eftermiddagen, men resten av julafton spenderade hon i sin säng. Henkis mamma lagade också julmat med magsjukan kvar i kroppen. Resultatet blev att pensionärerna fick en släng de med. Hu. Alla var verkligen sjuka. I Stöten blev vi i alla fall inte sämre, men det var väl inte direkt någon av oss som var friska heller. Ombra då kanske... :)
I helgen är det tänkt att vi ska åka till hufvudstaden på släktträff, men dagen får utröna hur det blir med det. Än så länge inga kräkningar idag... *peppar peppar*
Jag minns allt för väl förra årets slutmånad. Alla - ja verkligen alla - i båda våra familjer hade magsjukan inom en fyraveckorsperiod. Trots detta skulle det firas jul, och vi skulle åka till Stöten dagarna innan nyår. Mamma lagade julmat som nästan ingen åt (och bara tanken på att laga den i år igen får henne att må illa). Syster satt med oss en kort stund under eftermiddagen, men resten av julafton spenderade hon i sin säng. Henkis mamma lagade också julmat med magsjukan kvar i kroppen. Resultatet blev att pensionärerna fick en släng de med. Hu. Alla var verkligen sjuka. I Stöten blev vi i alla fall inte sämre, men det var väl inte direkt någon av oss som var friska heller. Ombra då kanske... :)
Oj vad pigga vi var! Ut i backen!
Vad gjorde vi igår?
Jo vi såg till att vi är fina inför helgens släktträff i storstan:
Första seriösa köpet...
...till köket gjorde vi idag. Kändes lite läskigt. Nu är det på riktigt liksom. "Till vilken adress ska det skickas?" frågade tjejen på IKEA, och vi fick för första gången uppge vår framtida adress. Spännande!
På IKEA är det mesta löjligt billigt, och man kan jämföra det väldigt enkelt. Det vi beställde idag:
Inbyggnadsugn med varmluft
Allt detta för samma pris som en standardspis:
Underbart! ♥
På IKEA är det mesta löjligt billigt, och man kan jämföra det väldigt enkelt. Det vi beställde idag:
Inbyggnadsugn med varmluft
Induktionshäll (fristående, som vi sätter i bänkskivan)
2 st svarta bänkskivor (fast inte i marmor)
... plus en förvaringslåda för plåtar under spisen.
Allt detta för samma pris som en standardspis:
Underbart! ♥
Fanfanfan
Jag har liksom bara gått och väntat på att något skulle vara dumt med huset. Det kan aldrig gå bara bra. Jo men så är det faktiskt.
Jag ringde enhetsassistenten på det skolområdet vi kommer tillhöra efter flytten, för att höra mig för lite om plats och så vidare. Jag fick då höra att området är fullt. Likaså området intill. Området som ligger intill området intill är dessutom ännu mer fullt. Fan.
"När kommer det finnas plats då?" undrar jag. "Augusti." säger hon.
Vi enades därefter om att det bästa för Harry är att han faktiskt blir kvar på sitt dagis tills platsen finns, istället för att flytta honom ett halvår till ett nytt ställe - och sedan flytta honom igen. Helt ok med mig. Plånboken och klockan ville däremot göra ett instick i debatten. Harrys nuvarande dagis ligger på andra sidan stan från huset. Det innebär att jag som annars skulle haft en restid på 15 minuter till jobbet (inklusive dagislämning) nu kommer ha 40-50 minuters restid - "enkel" resa. Ska jag hämta honom på eftermiddagen så innebär det 40-50 minuter till innan vi är hemma igen. Vad Forden säger om all denna åkning? Slurp. Det är inte helt idealiskt att ha en SUV som drar 1,5 liter milen. It's gotta go.
Men - jag väljer att fokusera på det positiva. Harry trivs väldigt bra på sitt dagis, och hans fröknar älskar honom. Och för hans skull åker jag hur långt som helst! ♥
Jag ringde enhetsassistenten på det skolområdet vi kommer tillhöra efter flytten, för att höra mig för lite om plats och så vidare. Jag fick då höra att området är fullt. Likaså området intill. Området som ligger intill området intill är dessutom ännu mer fullt. Fan.
"När kommer det finnas plats då?" undrar jag. "Augusti." säger hon.
Vi enades därefter om att det bästa för Harry är att han faktiskt blir kvar på sitt dagis tills platsen finns, istället för att flytta honom ett halvår till ett nytt ställe - och sedan flytta honom igen. Helt ok med mig. Plånboken och klockan ville däremot göra ett instick i debatten. Harrys nuvarande dagis ligger på andra sidan stan från huset. Det innebär att jag som annars skulle haft en restid på 15 minuter till jobbet (inklusive dagislämning) nu kommer ha 40-50 minuters restid - "enkel" resa. Ska jag hämta honom på eftermiddagen så innebär det 40-50 minuter till innan vi är hemma igen. Vad Forden säger om all denna åkning? Slurp. Det är inte helt idealiskt att ha en SUV som drar 1,5 liter milen. It's gotta go.
Men - jag väljer att fokusera på det positiva. Harry trivs väldigt bra på sitt dagis, och hans fröknar älskar honom. Och för hans skull åker jag hur långt som helst! ♥
Tänk att jag får komma och väcka och snosa på den här lilla gubben nästan varje dag. Lyckos mig!
Favorit i repris: Harry och Pingu
Första titten på Pingu:
Ryggradslösa djur
Att Tuss var en expert på att ligga underligt när hon sov, det var ju tydligt - och inte helt otroligt med tanke på hur smidiga katter är. Att Ombra lyckas med samma stycke, känns inte fullt lika tippat. Skönt tyckte hon att det var i alla fall!
Gummikatten...
Gummihunden...
Kvartssamtal
Ja, så hette det ju förr i tiden. Det händer väl aldrig att de bara tar en kvart nu... :)
I måndags fick jag sitta ned med en av Harrys fröknar och höra om hur han har det på dagis. (Ja, jag kallar det dagis. Skjut mig!) Inte helt oväntat så bubblade hon om hur bra det går, och hur mycket de tycker om honom. Jag trodde inte annat! Hon berättade att han går omkring och bara "är" hela dagarna bland de andra barnen, och när han behöver så kommer han till fröknarna och tankar lite närhet - och sen leker han vidare. Hur skönt låter inte det? De större barnen tar hand om honom, och de leker med honom en hel del. Han säger dock ifrån när de blir för jobbiga, vilket känns väldigt bra. Lite ensamvarg är han ju på grund av att han är enda minstingen (närmaste i ålder är 2½, så det skiljer ändå en del...), men det bekommer honom inte. Han sover, äter och sitter på pottan utan problem. Yes!
Något som dock förvånade mig lite var att hon tyckte att jag (även Henki såklart) är så väldigt duktig som går med Harry till och från dagis. Hon poängterade väldigt starkt att det "är så himla ovanligt att föräldrar tar sig den tiden idag. De flesta slänger ner ungen i vagnen, även sådana som bor precis här intill!". Vi bor ju drygt 150 meter från dagis, och det tar oss ca 7 minuter att gå i Harrys takt (Och han går mest åt fel håll. Med mening.) Jag ser promenaden till och från dagis som en långsam start och en långsam avslutning på dagen för Harry. Han behöver inte bli inslängd i bilen av en stressad mamma som måste in i affären på väg hem, eller bli nertryckt i vagnen vänd från mig när han är trött på morgonen. Istället får han chansen att vakna till lite av den friska luften, och vi hinner få lite extra tid tillsammans. På eftermiddagen brukar också promenaden mynna ut i att vi stannar ute och leker en stund, och det tror jag inte vi hade gjort lika automatiskt om vi haft bilen vid huset(som det kommer bli sen - men då får jag anstränga mig!). Jag är stolt över att jag tar den tiden extra för Harry, och planerar in i vårat schema att inte behöva stressa. Visst skulle jag kunna spara in några minuter på morgonen om jag satte honom i vagnen, men det är inte rättvist mot honom att ha så bråttom tycker jag. Han får spankulera i sin egen takt, hinna undersöka nya saker han upptäcker (som att man halkar på isfläckar till exempel...) och även få lite vardagsmotion. Den lilla stunden betyder väldigt mycket för mig, och med största sannolikhet för honom också. Det är ett litet, enkelt sätt att varva ner tillsammans. ♥
I måndags fick jag sitta ned med en av Harrys fröknar och höra om hur han har det på dagis. (Ja, jag kallar det dagis. Skjut mig!) Inte helt oväntat så bubblade hon om hur bra det går, och hur mycket de tycker om honom. Jag trodde inte annat! Hon berättade att han går omkring och bara "är" hela dagarna bland de andra barnen, och när han behöver så kommer han till fröknarna och tankar lite närhet - och sen leker han vidare. Hur skönt låter inte det? De större barnen tar hand om honom, och de leker med honom en hel del. Han säger dock ifrån när de blir för jobbiga, vilket känns väldigt bra. Lite ensamvarg är han ju på grund av att han är enda minstingen (närmaste i ålder är 2½, så det skiljer ändå en del...), men det bekommer honom inte. Han sover, äter och sitter på pottan utan problem. Yes!
Något som dock förvånade mig lite var att hon tyckte att jag (även Henki såklart) är så väldigt duktig som går med Harry till och från dagis. Hon poängterade väldigt starkt att det "är så himla ovanligt att föräldrar tar sig den tiden idag. De flesta slänger ner ungen i vagnen, även sådana som bor precis här intill!". Vi bor ju drygt 150 meter från dagis, och det tar oss ca 7 minuter att gå i Harrys takt (Och han går mest åt fel håll. Med mening.) Jag ser promenaden till och från dagis som en långsam start och en långsam avslutning på dagen för Harry. Han behöver inte bli inslängd i bilen av en stressad mamma som måste in i affären på väg hem, eller bli nertryckt i vagnen vänd från mig när han är trött på morgonen. Istället får han chansen att vakna till lite av den friska luften, och vi hinner få lite extra tid tillsammans. På eftermiddagen brukar också promenaden mynna ut i att vi stannar ute och leker en stund, och det tror jag inte vi hade gjort lika automatiskt om vi haft bilen vid huset(som det kommer bli sen - men då får jag anstränga mig!). Jag är stolt över att jag tar den tiden extra för Harry, och planerar in i vårat schema att inte behöva stressa. Visst skulle jag kunna spara in några minuter på morgonen om jag satte honom i vagnen, men det är inte rättvist mot honom att ha så bråttom tycker jag. Han får spankulera i sin egen takt, hinna undersöka nya saker han upptäcker (som att man halkar på isfläckar till exempel...) och även få lite vardagsmotion. Den lilla stunden betyder väldigt mycket för mig, och med största sannolikhet för honom också. Det är ett litet, enkelt sätt att varva ner tillsammans. ♥
Åh, en frusen daggmask!
Ingenting, ingenting...
...allt på en gång! Det är Harrys motto i livet. Först satt han still i ett helt år, och sen lärde han sig gå på bara några dagar. Förra veckan lärde han sig att klättra upp på sin IKEA-pall i badrummet från att aldrig ha klättrat alls(svettigt värre!), och nu ger han sig även på soffan. Det känns spännande att få vara med under sådana här perioder när utvecklingen rusar framåt!
Åh hej! Det ena knubbiga benet före det andra!
Maskerad-diskot
Såhär söt var han på dagisdiskot i torsdags:
(bilderna är tagna med mobilkameran, därför är de suddiga...)
(bilderna är tagna med mobilkameran, därför är de suddiga...)
Buuuuuu på er, mammas läsare!
Jag vill så gärna sätta...
...mig och blogga till er om det underbara utvecklingssamtalet jag hade med Harrys fröken idag, men kvällen gick åt till att lusläsa Boschs utbud av inbyggnadshällar och ugnar. Oj så spännande... :P Imorgon ska vi ut på vår första tapetjakt, där också kakel och golv ska undersökas! Jag hoppas hinna sitta vid datorn och göra några ordentliga inlägg också, har lite bilder jag vill bjuda på!
Sagolandet, kunde man ju tro.
Icke. Däremot så är det en ruggig eftermiddag i stallet, med fantastiska färger och strukturer. Det är så vackert att jag blir lite känslosam... :) Naturen är en viktig del i mitt liv, och balsam för min själ.
Kökstankar
Idag har vi varit i huset och tittat! Vi kom fram till att vi inte behöver byta varken stommar eller luckor i köket, vilket är väldigt trevligt för plånboken. Istället blir det "bara" byte av kakel, golv, tapet och handtag!
Såhär ser det ut nu:
Jag vill istället ha den här retrotapeten (fast med svartare ränder):
och ett svart kakel (fast med mörk fog, annars blir det för mycket rutor):
Såhär ser det ut nu:
Jag vill istället ha den här retrotapeten (fast med svartare ränder):
och ett svart kakel (fast med mörk fog, annars blir det för mycket rutor):
Dagens husstatus:
"Det har varit fukt, men det är det inte längre" enligt killen på försäkringsbolaget. Tack för det! Detta innebär att vi får sätta på oss renoveringshandskarna i mitten på december (när vi inte alls är upptagna med annat) och troligtvis flytta in sent i januari. Nu kvarstår köpeskontraktet, men också uppsägning av lägenhet, byte av dagis och självklart en hel del packning. Hjälp! :)
Sötaste fotspåren! Första snön var så intr...
Sötaste fotspåren! Första snön var så intressant att det plötsligt tog dubbelt så lång tid att gå till dagis! Idag ska de ha halloweendisko på förmiddagen, och Harrys utstyrsel får ni se sen!
Dags för lite...
...Harrybilder. Såhär stor är min lilla bebis nu:
Att vara naken mitt i vintern
Jag kan säga att det INTE är många som kan låta bli att glo när vi är ute och går med Ombra nuförtiden. Hon har alltid varit en fryslort, och så fort det blir mer än 5 minusgrader så slutar hon att lyssna och bara försöker springa hemåt igen. Därför har vi under åren skaffat lite olika utstyrslar, och jag antar att folk tycker att det är underligt med "kläder" på en stor hund. Ombra har ju faktiskt nästan ingen päls alls på magen, så det är inte så konstigt att hon blir kall!
Nu när det är under -10° så har hon sin stickade tröja:
När det fryser på ordentligt har hon sin bedårande fleece-overall:
Nu när det är under -10° så har hon sin stickade tröja:
När det fryser på ordentligt har hon sin bedårande fleece-overall:
Här äter hon snö, därav den vansinniga mördarlooken i ansiktet. Brainfreeze kanske? :)
Det är inte bara att skriva på...
... "ett kontrakt" när man skriver på ett kontrakt. Mycket olika papper blir det - men nu är den första avsatsen bestigen. Vi väntar i dagsläget på att säljarens försäkringsbolag ska undersöka eventuell fukt på ett ställe, och sen bestämmer vi inflyttning efter det. Tjolahopp tjolahej, nu börjar jag bli nervös på riktigt! :) På kortet ser ni Harry och T som lekte ihop i lördags. Så himla söta pojkar!
Lyxen med sovmorgon är att man kan ta det ...
Lyxen med sovmorgon är att man kan ta det lugnt och bara mysa tillsammans! Med mina nya arbetstider blir det sovmorgon 2 dagar i veckan - perfekt!
Rörigt huvud =...
... noll bloggning. Det har varit en ganska lugn helg, men vi har funderat mycket kring huset - och då blir det kaos i hjärnan... :) Pga datorhaveri hos mäklaren blev det inget kontrakt påskrivet förra veckan, utan det är imorgon det är dags istället. Vet inte riktigt varför jag är så nervös, men det är alltid lite läbbigt att försöka komma överens med människor man aldrig träffat. Wish us luck! :) På bilden kan ni skåda min underbara son, när han äter frukt med stor lust. Mammas älskade matvrak!
Är det här en äkta...
...fåntratt? :)
Bästa fyndet!
Det är bra att ha kontakter på rätt ställe! Dagiset vid mammas skola ska byta ut alla sina stolar, och sålde därför ut sina tripp-trapp-stolar för en mycket billig peng. En sjundedel av butikspriset - tack så mycket! Knappt ett märke på den heller... :)
Svenska, danska, norska eller finska...
...på barnprogrammen verkar inte spela någon roll för den lille mannen. DVD-dosan är puts väck, så då fick det bli Pororo (den vidriga lilla pingvinen) på danska idag. Ombyte förnöjer! :)
Varför jag och Henki aldrig bråkar*
*Eller är arga på varandra mer än 5 minuter åtminstone...
Jag: (pratar om morgondagen) för då blir det så. Det kommer du väl ihåg?
Henki: Nej! Det har du aldrig sagt!
Jag: Jo, men du lyssnar ju aldrig!
Henki: Det är ju för att du aldrig säger något.
Jag: Det gör jag visst - men du lyssnar inte.
Henki: Men du säger ju ingenting!
Jag: Men du lyssnar ju inte! *stannar och funderar* Vad är det för film?
Henki: *funderar* Jag vet inte. Känns som en svensk, men jag kommer inte ihåg vilken. *funderar ännu mer*
Jag: "Du lyssnar inte - men du säger ju ingenting - du lyssnar inte". Vad farao är det för film???
Henki: Yrrol?
Jag: Ja!!! De där två på muren! *glad igen*
Man ska inte ta saker så allvarligt! :)
Idag är en sådan där dag...
...när jag knappt hinner med att andas. Så fort jobbet slutar i eftermiddag, så åker jag till mannen på bilden. Sen är det hem för att genast byta om och åka till mäklaren och träffa säljarna. Vi får väl se om vi kommer överens... :) Rapport kommer senare!
Man ska inte ropa hej till vargen
Vi kommer allt närmare husköpet, och nu börjar det sakta men säkert tränga in i det tjocka huvudet att vi snart kanske bor i hus. Hur farao hände det? :)
Ni kanske inte förstår varför det är en sådan stor grej för oss? Jag kan säga såhär; det här är inte det första vi tittat på. Oh no. Allt som allt har vi letat i snart 4 år, och i början tittade vi på minst ett hus i veckan. Letandet fortsatte, och till slut hittade vi en utbyggd och vinterbonad sommarstuga nordväst om stan som vi bjöd på. Huset var riktigt originellt, men självklart kom det någon annan med sina stora spenderarbyxor och klämde fram några hundra tusen extra. Något år senare bjöd vi på ett hus i en mindre ort norr om stan - och efter att den som lagt högsta budet ändrat sig så godtog säljaren vårt bud. Äntligen!
Vi ringde runt till familj och vänner, och berättade den stora nyheten - men några timmar senare ringde mäklaren upp och berättade att säljaren beslutat att låta en annan familj komma och titta. Trots att vi redan var överrens! Vi hörde ingenting på en hel vecka, och vi blev mer och mer irriterade. Till slut fick vi veta att den andra familjen inte var intresserade, utan det var "vårt" igen. Nej tack, kände vi. Jag är ju väldigt vidskeplig av mig, och tyckte att har vi först förlorat budgivningen, och sen blivit tagna som något sista alternativ så är det helt enkelt inte meningen att vi ska bo där. Såhär i efterhand är jag glad att vi inte tog det, för det är alldeles för långt bort från familj och vänner!
Vi har säkert tittat på över 50 hus, och vi har ju vissa krav som vi nästan aldrig tummat på; nämligen att huset ska vara rymligt med tillräckligt mycket av allt (sovrum, toaletter, gemensamma ytor), trädgården ska vara lättskött och platt (Henki har ett krav om att det måste gå att spela fotboll) och att det finns/går att bygga ett stort garage. Vi vill heller inte bo långt ute i "it'na"(ingenting), utan det ska vara hus runtomkring och gärna en ordentlig gata där kidsen kan lära sig att cykla utan att bli överkörda. Tydligen är det nästan omöjligt att hitta, och när vi har gjort det så har någon annan velat betala mer än oss för det.
Bara under det här året har vi varit med i 3 budgivningar, där vi förlorat alla utom en. :) Efter varje gång det plingat till i mobilen (sms-budgivning är det alltid nuförtiden), och jag har insett att "nej, vi fick inte det här huset heller", så följder en period av noll ork. Vi vill inte titta på hus, för vi får dem inte ändå. "Fan, vi kommer bli kvar i den här j*kla hyreslägenheten förevigt!"
Man ska inte ropa hej till vargen* som Henki så fint uttrycker det. Vi har inte köpt huset än, men det börjar kännas som att det faktiskt går vägen den här gången! *peppar peppar* Imorgon ska vi skriva på det första, mindre allvarliga, kontraktet... :)
*Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken, korsat med något konstigt ordspråk om en varg. Liten sippa välter oftast hela tuvan är en annan favorit. (Liten tuva stjälper ofta stort lass.)
Ni kanske inte förstår varför det är en sådan stor grej för oss? Jag kan säga såhär; det här är inte det första vi tittat på. Oh no. Allt som allt har vi letat i snart 4 år, och i början tittade vi på minst ett hus i veckan. Letandet fortsatte, och till slut hittade vi en utbyggd och vinterbonad sommarstuga nordväst om stan som vi bjöd på. Huset var riktigt originellt, men självklart kom det någon annan med sina stora spenderarbyxor och klämde fram några hundra tusen extra. Något år senare bjöd vi på ett hus i en mindre ort norr om stan - och efter att den som lagt högsta budet ändrat sig så godtog säljaren vårt bud. Äntligen!
Vi ringde runt till familj och vänner, och berättade den stora nyheten - men några timmar senare ringde mäklaren upp och berättade att säljaren beslutat att låta en annan familj komma och titta. Trots att vi redan var överrens! Vi hörde ingenting på en hel vecka, och vi blev mer och mer irriterade. Till slut fick vi veta att den andra familjen inte var intresserade, utan det var "vårt" igen. Nej tack, kände vi. Jag är ju väldigt vidskeplig av mig, och tyckte att har vi först förlorat budgivningen, och sen blivit tagna som något sista alternativ så är det helt enkelt inte meningen att vi ska bo där. Såhär i efterhand är jag glad att vi inte tog det, för det är alldeles för långt bort från familj och vänner!
Vi har säkert tittat på över 50 hus, och vi har ju vissa krav som vi nästan aldrig tummat på; nämligen att huset ska vara rymligt med tillräckligt mycket av allt (sovrum, toaletter, gemensamma ytor), trädgården ska vara lättskött och platt (Henki har ett krav om att det måste gå att spela fotboll) och att det finns/går att bygga ett stort garage. Vi vill heller inte bo långt ute i "it'na"(ingenting), utan det ska vara hus runtomkring och gärna en ordentlig gata där kidsen kan lära sig att cykla utan att bli överkörda. Tydligen är det nästan omöjligt att hitta, och när vi har gjort det så har någon annan velat betala mer än oss för det.
Bara under det här året har vi varit med i 3 budgivningar, där vi förlorat alla utom en. :) Efter varje gång det plingat till i mobilen (sms-budgivning är det alltid nuförtiden), och jag har insett att "nej, vi fick inte det här huset heller", så följder en period av noll ork. Vi vill inte titta på hus, för vi får dem inte ändå. "Fan, vi kommer bli kvar i den här j*kla hyreslägenheten förevigt!"
Man ska inte ropa hej till vargen* som Henki så fint uttrycker det. Vi har inte köpt huset än, men det börjar kännas som att det faktiskt går vägen den här gången! *peppar peppar* Imorgon ska vi skriva på det första, mindre allvarliga, kontraktet... :)
Fotbollsvänligt värre!
*Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken, korsat med något konstigt ordspråk om en varg. Liten sippa välter oftast hela tuvan är en annan favorit. (Liten tuva stjälper ofta stort lass.)
Den osynlige kolhydratmannen med pistolen ...
Den osynlige kolhydratmannen med pistolen sa: "Nu j*vlar äter du!" och jag var ju tvungen att lyssna... :) Direkt jag börjar med lite pasta så kommer sötsuget tillbaka. Helt sjukt. (Och nej, jag har ingen självdisciplin...)
Veckans filmer
Beck - Levande begravd
En utav de bättre Beckfilmerna, måste jag säga. Trots att huvudpersonerna i filmen inte tar alls så stor plats som de brukar, så byggs ändå stämningen upp - och den här filmen är väl mer åt skräckfilmshållet än någon av de andra (tycker jag som INTE ser skräck i vanliga fall). Jag hoppar till flera gånger för att jag följer händelserna så intensivt och glömmer vad som händer omkring... Mycket sevärd!
Betyg:
(stänkare) av 5 möjliga
Katherine Heigl och Ashton Kutcher spelar ett par som finner varandra under vackert väder i Nice. Hon är där på semester med sina föräldrar, han för att döda i sin position som yrkesmördare. Det är kärlek vid första ögonkastet. Källa.
Jag kan förstå tanken bakom den här filmen. Storyn skulle kunna vara bra. Skulle kunna. Det skulle kunna bli lite dråpligt, blandat med schysst action - men nej. Humorn är lika tunn som i alla Ashton Kutchers komedier, och actionscenerna är kantade av så dåliga effekter att jag inte ens kan låtsas att de är bra. Den ena konstiga vändningen följs av den andra, och till slut så skrattar jag, men bara för att det är så otroligt dåligt. Platt fall helt enkelt.
En åklagare och kollega till kommissarie Martin Beck (Peter Haber) attackeras i en biltvätt och hittas senare mördad i en lekpark, levande begravd. När en kriminell motorcykelgängmedlem misstänks råkar han ut för samma sak. När Beck går ut i TV kontaktas han av mördaren som verkar vilja få honom förstå syftet med morden. Källa.
En utav de bättre Beckfilmerna, måste jag säga. Trots att huvudpersonerna i filmen inte tar alls så stor plats som de brukar, så byggs ändå stämningen upp - och den här filmen är väl mer åt skräckfilmshållet än någon av de andra (tycker jag som INTE ser skräck i vanliga fall). Jag hoppar till flera gånger för att jag följer händelserna så intensivt och glömmer vad som händer omkring... Mycket sevärd!
Betyg:
(stänkare) av 5 möjligaKillers
Katherine Heigl och Ashton Kutcher spelar ett par som finner varandra under vackert väder i Nice. Hon är där på semester med sina föräldrar, han för att döda i sin position som yrkesmördare. Det är kärlek vid första ögonkastet. Källa.
Jag kan förstå tanken bakom den här filmen. Storyn skulle kunna vara bra. Skulle kunna. Det skulle kunna bli lite dråpligt, blandat med schysst action - men nej. Humorn är lika tunn som i alla Ashton Kutchers komedier, och actionscenerna är kantade av så dåliga effekter att jag inte ens kan låtsas att de är bra. Den ena konstiga vändningen följs av den andra, och till slut så skrattar jag, men bara för att det är så otroligt dåligt. Platt fall helt enkelt.
Betyg: 
(arg mustasch) av 5 möjliga. Endast för att tanken är god.
(arg mustasch) av 5 möjliga. Endast för att tanken är god.Mitt intryck av världen idag:
...suddigt och i en annan hastighet än mig. Det är INTE ok att bli bakfull på en måndag när man är på jobbet - och idag har vi dessutom varit på banken för en sista genomräkning, och sedan har jag pratat med mäklaren på telefonen. Då är det inte ok att vilja kaskadkräkas så fort man öppnar munnen... :)
