I måndags fick jag sitta ned med en av Harrys fröknar och höra om hur han har det på dagis. (Ja, jag kallar det dagis. Skjut mig!) Inte helt oväntat så bubblade hon om hur bra det går, och hur mycket de tycker om honom. Jag trodde inte annat! Hon berättade att han går omkring och bara "är" hela dagarna bland de andra barnen, och när han behöver så kommer han till fröknarna och tankar lite närhet - och sen leker han vidare. Hur skönt låter inte det? De större barnen tar hand om honom, och de leker med honom en hel del. Han säger dock ifrån när de blir för jobbiga, vilket känns väldigt bra. Lite ensamvarg är han ju på grund av att han är enda minstingen (närmaste i ålder är 2½, så det skiljer ändå en del...), men det bekommer honom inte. Han sover, äter och sitter på pottan utan problem. Yes!

Något som dock förvånade mig lite var att hon tyckte att jag (även Henki såklart) är så väldigt duktig som går med Harry till och från dagis. Hon poängterade väldigt starkt att det "är så himla ovanligt att föräldrar tar sig den tiden idag. De flesta slänger ner ungen i vagnen, även sådana som bor precis här intill!". Vi bor ju drygt 150 meter från dagis, och det tar oss ca 7 minuter att gå i Harrys takt (Och han går mest åt fel håll. Med mening.) Jag ser promenaden till och från dagis som en långsam start och en långsam avslutning på dagen för Harry. Han behöver inte bli inslängd i bilen av en stressad mamma som måste in i affären på väg hem, eller bli nertryckt i vagnen vänd från mig när han är trött på morgonen. Istället får han chansen att vakna till lite av den friska luften, och vi hinner få lite extra tid tillsammans. På eftermiddagen brukar också promenaden mynna ut i att vi stannar ute och leker en stund, och det tror jag inte vi hade gjort lika automatiskt om vi haft bilen vid huset(som det kommer bli sen - men då får jag anstränga mig!). Jag är stolt över att jag tar den tiden extra för Harry, och planerar in i vårat schema att inte behöva stressa. Visst skulle jag kunna spara in några minuter på morgonen om jag satte honom i vagnen, men det är inte rättvist mot honom att ha så bråttom tycker jag. Han får spankulera i sin egen takt, hinna undersöka nya saker han upptäcker (som att man halkar på isfläckar till exempel...) och även få lite vardagsmotion. Den lilla stunden betyder väldigt mycket för mig, och med största sannolikhet för honom också. Det är ett litet, enkelt sätt att varva ner tillsammans. ♥