Man ska inte ropa hej till vargen
Vi kommer allt närmare husköpet, och nu börjar det sakta men säkert tränga in i det tjocka huvudet att vi snart kanske bor i hus. Hur farao hände det? :)
Ni kanske inte förstår varför det är en sådan stor grej för oss? Jag kan säga såhär; det här är inte det första vi tittat på. Oh no. Allt som allt har vi letat i snart 4 år, och i början tittade vi på minst ett hus i veckan. Letandet fortsatte, och till slut hittade vi en utbyggd och vinterbonad sommarstuga nordväst om stan som vi bjöd på. Huset var riktigt originellt, men självklart kom det någon annan med sina stora spenderarbyxor och klämde fram några hundra tusen extra. Något år senare bjöd vi på ett hus i en mindre ort norr om stan - och efter att den som lagt högsta budet ändrat sig så godtog säljaren vårt bud. Äntligen!
Vi ringde runt till familj och vänner, och berättade den stora nyheten - men några timmar senare ringde mäklaren upp och berättade att säljaren beslutat att låta en annan familj komma och titta. Trots att vi redan var överrens! Vi hörde ingenting på en hel vecka, och vi blev mer och mer irriterade. Till slut fick vi veta att den andra familjen inte var intresserade, utan det var "vårt" igen. Nej tack, kände vi. Jag är ju väldigt vidskeplig av mig, och tyckte att har vi först förlorat budgivningen, och sen blivit tagna som något sista alternativ så är det helt enkelt inte meningen att vi ska bo där. Såhär i efterhand är jag glad att vi inte tog det, för det är alldeles för långt bort från familj och vänner!
Vi har säkert tittat på över 50 hus, och vi har ju vissa krav som vi nästan aldrig tummat på; nämligen att huset ska vara rymligt med tillräckligt mycket av allt (sovrum, toaletter, gemensamma ytor), trädgården ska vara lättskött och platt (Henki har ett krav om att det måste gå att spela fotboll) och att det finns/går att bygga ett stort garage. Vi vill heller inte bo långt ute i "it'na"(ingenting), utan det ska vara hus runtomkring och gärna en ordentlig gata där kidsen kan lära sig att cykla utan att bli överkörda. Tydligen är det nästan omöjligt att hitta, och när vi har gjort det så har någon annan velat betala mer än oss för det.
Bara under det här året har vi varit med i 3 budgivningar, där vi förlorat alla utom en. :) Efter varje gång det plingat till i mobilen (sms-budgivning är det alltid nuförtiden), och jag har insett att "nej, vi fick inte det här huset heller", så följder en period av noll ork. Vi vill inte titta på hus, för vi får dem inte ändå. "Fan, vi kommer bli kvar i den här j*kla hyreslägenheten förevigt!"
Man ska inte ropa hej till vargen* som Henki så fint uttrycker det. Vi har inte köpt huset än, men det börjar kännas som att det faktiskt går vägen den här gången! *peppar peppar* Imorgon ska vi skriva på det första, mindre allvarliga, kontraktet... :)
*Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken, korsat med något konstigt ordspråk om en varg. Liten sippa välter oftast hela tuvan är en annan favorit. (Liten tuva stjälper ofta stort lass.)
Ni kanske inte förstår varför det är en sådan stor grej för oss? Jag kan säga såhär; det här är inte det första vi tittat på. Oh no. Allt som allt har vi letat i snart 4 år, och i början tittade vi på minst ett hus i veckan. Letandet fortsatte, och till slut hittade vi en utbyggd och vinterbonad sommarstuga nordväst om stan som vi bjöd på. Huset var riktigt originellt, men självklart kom det någon annan med sina stora spenderarbyxor och klämde fram några hundra tusen extra. Något år senare bjöd vi på ett hus i en mindre ort norr om stan - och efter att den som lagt högsta budet ändrat sig så godtog säljaren vårt bud. Äntligen!
Vi ringde runt till familj och vänner, och berättade den stora nyheten - men några timmar senare ringde mäklaren upp och berättade att säljaren beslutat att låta en annan familj komma och titta. Trots att vi redan var överrens! Vi hörde ingenting på en hel vecka, och vi blev mer och mer irriterade. Till slut fick vi veta att den andra familjen inte var intresserade, utan det var "vårt" igen. Nej tack, kände vi. Jag är ju väldigt vidskeplig av mig, och tyckte att har vi först förlorat budgivningen, och sen blivit tagna som något sista alternativ så är det helt enkelt inte meningen att vi ska bo där. Såhär i efterhand är jag glad att vi inte tog det, för det är alldeles för långt bort från familj och vänner!
Vi har säkert tittat på över 50 hus, och vi har ju vissa krav som vi nästan aldrig tummat på; nämligen att huset ska vara rymligt med tillräckligt mycket av allt (sovrum, toaletter, gemensamma ytor), trädgården ska vara lättskött och platt (Henki har ett krav om att det måste gå att spela fotboll) och att det finns/går att bygga ett stort garage. Vi vill heller inte bo långt ute i "it'na"(ingenting), utan det ska vara hus runtomkring och gärna en ordentlig gata där kidsen kan lära sig att cykla utan att bli överkörda. Tydligen är det nästan omöjligt att hitta, och när vi har gjort det så har någon annan velat betala mer än oss för det.
Bara under det här året har vi varit med i 3 budgivningar, där vi förlorat alla utom en. :) Efter varje gång det plingat till i mobilen (sms-budgivning är det alltid nuförtiden), och jag har insett att "nej, vi fick inte det här huset heller", så följder en period av noll ork. Vi vill inte titta på hus, för vi får dem inte ändå. "Fan, vi kommer bli kvar i den här j*kla hyreslägenheten förevigt!"
Man ska inte ropa hej till vargen* som Henki så fint uttrycker det. Vi har inte köpt huset än, men det börjar kännas som att det faktiskt går vägen den här gången! *peppar peppar* Imorgon ska vi skriva på det första, mindre allvarliga, kontraktet... :)
Fotbollsvänligt värre!
*Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken, korsat med något konstigt ordspråk om en varg. Liten sippa välter oftast hela tuvan är en annan favorit. (Liten tuva stjälper ofta stort lass.)
Kommentarer
