Igår när vi skulle sova och stängde av tvn i sovrummet så hörde vi plötsligt att en granne hade fest. Förmodligen är vi stendöva och har för hög volym på tvn, för basen dunkade så tavlorna skallrade på väggarna. Vi försökte somna ändå (läs jag, Henki somnade efter 20 sek), men tydligen så sjöng de karaoke och skrek som stuckna grisar efter varje låt. Det lät som att det kom från grannen under... Efter en timme var jag helt vansinnig och tog faktiskt mod till mig för att gå ner och säga till. Ni vet ju hur man är; man hittar på världens längsta tal om att det minsann är torsdag, kan de inte trivselreglerna, och klockan är ju för fan efter elva... Jag går ner och knackar på. Inget svar. Jag plingar på. Inget svar. Efter någon minut öppnar grannen i myskläder och påsar under ögonen..
Jag: Eh... Jag trodde att... Eh...
BB: Ja jag försöker oxå få sova. Jag tror att det är i trappen bredvid...
Jag: Eh... Ok.... Förlåt. Det var inte meningen. Jag är ledsen... Eh...
BB: *stänger dörren*

Grannen i trappen bredvid spelar alltså så högt att vi en våning högre och på sidan hör texten. Vilka idioter! Jag ringde störningsjouren och fick reda på att 2 personer redan ringt innan mig och klagat. "Vi har väktare på väg dit". En timme senare blir det knäpptyst. "Skönt" tänker jag, men nu måste jag ju ligga och tänka ut ett förlåt-tal till grannen under så jag somnade inte förrän jättesent ändå. (och i soffan dessutom eftersom alla andra snarkar i takt)

Suck.