Att ta nästa steg - eller inte
Innan jag fick barn så visste jag att alla barn är olika. Jag visste att man inte ska jämföra sitt barn med någon annans. Alla barn är olika. Vissa gör si. Vissa gör så. Utveckling, kunskaper och egenskaper är ingenting som går att jämställa mellan olika individer.
Men, det var så otroligt mycket man visste innan man fick barn. Saker som man tog förgivet som sedan kullkastades sekunden den lilla bebin kom ut, och förändrade allt. Jag gick mitt eget lilla luciatåg när jag jag 9 månader gammal. Henki tog sina första stapplande steg när han var runt 10 månader. Därför kunde man ju lätt tro att vår unge skulle bli en hejjare på att knalla runt, eller åtminstone krypa vid den åldern.
Att Harry fortfarande bara sitter still vid 8 månader är något jag kämpar med. Kämpar med mig själv och mina egna föreställningar. Med andras också för den delen. "Men kryper han inte än?" Nej, han gör ju inte det. Det går inte ens att få honom att ligga på magen i mer än 10 sekunder. Sedan rullar han över till rygg. Försöker man hålla i lite och styra om, så får man veta att man lever. Ilskan är total. Han ska inte ligga på magen!
Jag anstränger mig för att inte bli stressad av det faktum att han är så otroligt nöjd där han sitter. Om min lille man nu bestämt sig för att ta det hela med ro, varför kan inte jag göra likadant? Det är så mycket stress i barns utveckling. Alla ska krypa, gå, äta själva och gå på pottan i rättan tid. Vad händer annars, undrar man?
Jag ska ta Harrys utveckling med ro. Jag måste.
Det är inte lätt att inte jämnföra sitt barn med andras. Han kanske är det barnet som kommer att prata först?
Ellen är en mycket stark tjej som har en stor vilja. Hon han väll kommit lite längre an andra barn i vår föräldragrupp. Det är något som jag ibland kan känna är jobbigt. Känns som man är präktig och ska vara bättre an alla andra.
Men man kan ju faktiskt inte styra över sitt barns utveckling.
Förr eller senare så kan ju alla gå och prata. Det får komma i den takt det gör.
God Jul på er!
Hehe, det där låter exakt som vår lilleman. :-) Han blev skogstokig om jag lade honom på magen. Jag tänkte ju att han inte kan lära sig krypa om han inte startade i det läget liksom... :-D Men det var ingen idé.
Ted började "krypa" (om man nu kan kalla det för det) när han var 10 månader.
Han gick när han var ca 14 månader.
Om du nu vill jämföra, haha. ;-D
Hej Johanna!
Älskar att läsa din blogg!! Skriver såååå BRA=o)
Apropå att jämföra barn...Min sambo kunde säga massa ord när han var 9 månader..min pappa gick när han var 9 månader..osv..osv..
Wille han var så otroligt nöjd med att kunna sitta så han satt till han var 10månader!!! En dag så bara började han att hasa sig fram mot ett skåp som han älskade att rota i...kom 2m på första försöket;o)sen gick han på 1årsdagnen.Inte alls kul! Men jag fick en snäll och lugn kille;o) som iofs börjar å bli en stor kille med snabba ben..=o)
Inte så lätt att sluta jämföra...men alla lär sig krypa eller hasa..nån gång;o)
kramis
Caroline:
Kul att du gillar bloggen! Jag blir alldeles generad när jag får beröm, men TACK, det är jättekul att höra! Grattis till bebbe nr 2 också, spännande! :)
