De där s*tans framtänderna kommer ju aldrig ut! De ligger precis under tandköttet och kliar och gör ont. Man ser till och med taggarna, så nära är de... Harrys reaktion på detta är att inte sova. Jag har fått ungefär 4 timmars ordentlig sömn på 3 dygn, och nu börjar det kännas.

Imorse var jag en hårsmån ifrån att ringa till Henki och störtgrina så att han skulle komma hem, men istället lyckades jag få lilla skrikmonstret att sova en stund - och då kändes det ju genast bättre. Det är ju faktiskt inte meningen att de ska få tänder när de är såhär små. Inte så här många, och inte på så kort tid. KusinH har ju gjort samma bragd och har en hel samling fördelad på över- och underkäke. S*tans gener.

Mitt i allt gnäll (från oss båda) så har vi väldigt fina stunder tillsammans. Han är ju så otroligt nyfiken! Allt ska tittas och vridas på. In i munnen. Ut. Titta. Vrida. In i munnen igen. En kväll hos mamma & pappa "hittade" han mönstret på sin body. I säkert 10 minuter satt han bara där och stirrade ner på sin egen mage med alla fotbollar och annat jox som var där. Drog lite i tyget för att se närmare. Jag ville bara krypa in i hans lilla huvud och smyglyssna på hans tankar. Hur spännande kan det inte vara att upptäcka världen? Varför kan man inte få komma ihåg saker från den här tiden i livet?


Kliar dödskönt i gaddarna.


Oj, det var visst ett par händer där också!


Hmmm...