Tänk dig att du sitter i ett tyst rum. Inte ett enda ljud hörs. Knappt
dina egna andetag. Du sitter där och bara är. Blundar. Insuper
tystnaden och lugnet.

För de flesta är detta möjligt genom att helt enkelt sätta sig i ett
tyst och stängt rum. Färdigt! För mig är det en utopi. Det kommer
aldrig hända igen. För ganska många år sedan, ungefär 8-9, så hände
något med mina öron. De blev utsatta för ljud och gick sönder.
Tinnitus. Min värld består alltid av ljud. Vare sig jag vill eller inte.

Tänk dig ljudet av köksfläkten. Ett lågt surrande.

Tänk dig ljudet av testbilden på tv. En konstant ton.

Lägg ihop dem.

Ganska påfrestande va? Men så är det. Det går ju inte att göra något
åt det, (inom rimliga gränser) så att vänja sig är enda botemedlet.
Allra bäst mår jag i sorl. Många odefinierade röster. Mysigt för
öronen med en rast. Lagom sorl stör konstigt ut brus och pip. Sorl brukar ju
annars vara grogrund för huvudvärk och koncentrationssvårigheter. Icke.
Tysta rum? Pest. Tystnad förhöjer brus och pip. Att prata med människor samtidigt som
det är massa ljud omkring? Går sådär. Jag läser läppar bättre för
varje år som går, för ibland är det helt omöjligt att höra. Det är
otroligt tråkigt socialt, för jag sitter alltid och säger VA? Inte för
att jag inte orkar lyssna, utan för att jag inte kan.
Det ironiska är att det är en "tyst åkomma". Den syns ju inte, och om
jag inte berättar så är det heller ingen som vet. Men den är allt annat än tyst.

Det är ingen stor del av mig, men jag får börja göra om mina rutiner
med Harry i närheten. Ensam hade jag alltid radio eller tv på i
bakgrunden. En liten bebis vill ha lugn och ro.