Sitter och funderar på det där med vaccinering. Lata (orka hålla sig uppdaterad) och tröga mamman hade ju totalt missat att de börjat vaccinera småbarn i fredags (och att alla i hela stan var där), så nu ska jag ta tag i Harrys vaccinering till veckan. Det jobbiga är att jag inte har någon bil, och att vaccineringen sker på en annan vårdcentral än vår egen här precis intill. Vi måste alltså ta bussen till andra sidan stan, antagligen vänta en rätt lång stund, vaccinera, och sedan ta bussen hela vägen hem igen. Känns lite lagom kul med en sexmånaders bebis... Det är när saker blir sådana här projekt som jag i vanliga fall lägger ner och skiter i dem, men det kan jag ju inte göra nu. Harry ska vaccineras, och hur det blir med mig får vi se. Som det ser ut nu så erbjuds ju inte vi "vanliga" vuxna något vaccin, så blir det min tur i typ januari så känns det det faktiskt som det kan kvitta. Ego? I don't know. Så länge Harry får sitt, så kan vi fortsätta gå till Öppna Förskolan - för vad farao ska vi göra annars?

Iris, vi kanske kan ta sällskap till Krp och spruta ungarna? :)

Annars? Trött som en liten gris efter släktfika härhemma, innebandy och sen matlagning till Harry, utrensning av Harrys kläder(han växer ju ur ALLT!), städning och tvättning. Henki är ute och bowlar med jobbet. Livet är väl härligt? :) 

Mmmm.... Nej tack!


Tillägg: Henki kom precis hem väldigt "glad" och började prata högljutt om bowlingresultat. Samtidigt är hunden i extas över att han kom hem, och svansen dundrar mot alla möbler... Jag sa till honom att om han inte är tyst så väcker han Harry, och då får både han och hunden sova i förrådet. Men, jag fick bara ett skratt tillbaka. Varför tror han mig inte?