Jag minns en tid. En svunnen tid som nu känns mycket länge sen. En tid då jag sov. I ordets rätta mening.
Jag satt tex i soffan. Gäspade. Gick och gjorde mina kvällsbestyr. Jag
la mig i sängen. Och somnade. Och sov. Tills jag vaknade.

Proceduren nu ser lite annorlunda ut. Mer baklänges.

Först måste jag söva bebisen. Vilket betyder att jag ska sitta i ett mörkt rum,
lyssna på sövande musik och samtidigt hålla mig vaken. Jag är vid det här laget
vid tröttnivå 9/10. Typ ge mig en kudde så somnar jag varsomhelst.
Men, istället måste jag efter  detta ta tag i de saker som inte hinns
med när bebisen är vaken. Tvätta. Diska. Hänga tvätten. Plocka disken.
Säga åt Henki att kissa hunden och städa kattlådan. Allt kroppsarbete
gör att tröttnivån är nere på 6/10. Sen får jag gå och lägga mig!
Ha!
Gick ni på den finten? Sen är det dags för tandborstning och sånt som
gör mig pigg - nivån är nere på 4/10. Väl vid sovrummet inser jag att
det är fullt med katter. De snarkar, för liv och väcker små barn så de
kan INTE vara kvar. Projekt locka-ut-katter-ur-sovrummet tar sin
början. Leksaker. Roliga ljud. Nej. Till slut är det godis som funkar.
Tröttnivå efter kreativt tänkande: 2/10. När katterna är ute ska jag
ljudlöst klä av mig och lägga mig i sängen. Harry hör att jag tänker
ordet SOVA och vaknar på beställning. Söva om bebisen. Tröttnivå 1/10.
När jag väl ligger där inser jag att grannarna har fest.
Ilskan bubblar. Tröttnivå 0/10.

Så nu ligger jag här klarvaken och tänker ut hur jag ska göra de
högljudda människorna väldigt illa. Om jag bara inte vore så trött
vill säga.