Jag kämpar.
Det är ju det här med amningen. Jag hade ju som sagt stålhårda planer på hur amningen skulle ske, mina åsikter kring när och hur avvänjning skulle ske, och hur det skulle gå. Inte så smart så här i efterhand. Jag brottas just nu ständigt med mina egna illusioner om nattamning, och dividerar hela nätterna kring för- och nackdelar.
+ Närhet (den här är typ som 3+ egentligen)
+ Mat
+ Sövning (han somnar "tyngre" helt enkelt)
- Han vaknar. Antingen så vaknar han för att han är hungrig, eller så inser han att han är hungrig när han vaknar. 5 timmars sovning i sträck är max.
- Han somnar inte om direkt som förr i tiden. Nu innebär inte amningen att han somnar vid bröstet längre, utan han ska "läggas om" efter matning, vilket kan ta allt från 5 till 20 minuter. (det här är typ 2- eftersom jag blir såpass vaken att jag har jättesvårt att somna om sen)
- Han bits!
Summa summarum: 5+ mot 4-...
Men då är det ju löst kan man tänka? Men, till saken hör ju att "lilla" guldklimpen knappast har något matbehov på natten, eftersom han äter så otroligt bra på dagen. I alla böcker står att barn som äter mat på dagen och är nöjda (vilket han verkligen är) inte ska behöva äta på natten. Iochmed att han är så knölig att söva om, så har den här tanken om avvänjning börjat gro i mig.
Är det värt att vakna var tredje timme och ge mat han egentligen inte behöver bara för att han ska få närhet och ro i kroppen?
Kan han inte få det på något annat sätt?
Miljoner frågor.
Hur tänker/tänkte ni med matavvänjning på natten? (och va inte så himla blyga, utan svara!!)
ja du det där med avvänjning.. hrm.. jag har inte slutat än, trots att jag vet allt det där om nöjdhet på dagen och att hon faktiskt egentligen inte behöver.. men av nån anledning drar det lite i hjärtat och man vill gärna behaga sin lilla skatt!? ja har mao inte heller kommit fram till nån bra "lösning"..
Man är ju ofta väldigt velig när det gäller hur man ska göra med barn, oavsett om det gäller amning eller kanske blöjavvänjning. Man känner sig så osäker. Jag har kommit fram till att jag väntar tills jag känner mig hyfsat säker istället. Alltså om jag känner mig osäker, är det förmodligen för tidigt (för barnet, eller för en själv). Man når till slut till en punkt där man känner att "NU, nu är det dags", och då känns det bra (och oftast fungerar det bra då också).
Det kanske inte var världens bästa tips just nu, men personligen har det varit en viktig del i min barnuppfostran (eller vad man ska kalla det att ta hand om barn :-D).
Så lita på dina instinkter, är du tveksam, är det troligt att det är för tidigt. Men känner du att ett visst beslut inte känns helt rätt, så kör på det andra.
Hehe, hoppas inte att det blev ett för snurrigt svar. Så har iaf vi gjort, men du ska ju så klart göra det som känns bäst för dig/er! :-)
