Idag har jag haft sammandragningar hela dagen till och från, och utan att jag gjort något annat än att sitta i soffan/gå på toa/laga lunch/sitta i soffan igen... De ger sig inte, och jag börjar känna mig lite sliten. Lillebror härjar som den värsta gymnasten där inne dessutom, och använder mina höftben som språngbrädor. Aj helt enkelt. Att dessutom roa den lille terroristen i 5 timmar, laga mellis, mat och lägga honom känns som en omöjlighet - därav samtalet.

Jag är inte nöjd med den här känslan av att inte klara av något själv. Att gå från att vara väldigt stark ensam till att behöva hjälp med allt (vissa kvällar får jag knappt av mig kläderna själv pga ryggont) är inte direkt peppande.

Gnäääääälll...... :(