Harry har gått 4 dagar på nya avdelningen, och jag har redan en klump i magen som växer för varje lämning/hämtning. Inför avdelningsbytet delade de upp barnen på de två äldreavdelningarna, och Harry hamnade med den kamraten han lekte allra minst med. De leker, men inte lika bra som med de andra. Jag märker på Harry att han inte vill gå dit, och det känns inte kul alls att han inte ser fram emot det på samma sätt som tidigare... Det största problemet är dock personalen, och att det är det största problemet är verkligen ett s t o r t problem. Vi verkar liksom inte klicka - alls. Hur jag än vrider på saker så svarar de helt annat än vad jag förväntar mig, och jag är lite förstummad rent ut sagt. För mig som förskollärare är ju föräldrarelationen det viktigaste direkt efter relationen till barnet, och att vara så tillmötesgående vi kan inom våra ramar är ju det vi strävar efter/jobbar för. Vi har ju ett serviceyrke, faktiskt!

Att få höra att vi får sköta hans "extra" språkträning på hemmaplan för att de inte har tid att sitta med något enskilt barn gjorde mig så paff att jag glömde säga något tillbaka. Är det inte det vi pedagoger är till för? Att se till att varje barns behov blir tillgodosett? Om inte en-och-en så åtminstone i samspel med de andra barnen, det är ju precis det vi är utbildade för att kunna göra! När blanketten med hans ansökan om utökad tid var borta - trots att vi sökte redan i början på sommaren - så blev VI ombedda att reda ut det med enhetsassistenten. Ha! Ju mer jag tänker på det desto argare blir jag, så just nu ska jag nog släppa det ett tag... Om jag känner likadant efter nästa vecka så får jag ta tag i det på riktigt. Då kommer tigermamman i mig fram för att skydda sin unge, och det är inte att leka med... :(

P.s När jag ringde assistenten så var blanketten fortfarande hos henne, så det löste sig på 5 min - men tänk vad mycket mer engagerat det hade känts att få höra det från personalen istället... D.s