Jag har haft sån tur på vårdcentralen, och fått samma läkare hela tiden. Hon är väldigt tillmötesgående och hjälper mig verkligen, och det är jag ju inte direkt van vid från vården... ;) Jag förklarade att jag är orolig för bebisen, eftersom jag varit förkyld i snart 2½ månad, med några dagars friskhet innimellan. Mina infektionsprover visade på bra värden (samma som för tre veckor sedan då jag fick hostmedicinen), så då är det ju inte lika stor risk att det har smittat av sig till bebben, men man vet ju aldrig. Eftersom Henki har streptokocker  så tog vi halsprov, men det visade ingenting. För att vara på den säkra sidan gjorde vi en odling också, som jag får svar på på måndag.

På eftermiddagen hade jag tid hos barnmorskan, så det var bara att ta en Panodil och knalla dit. Magen hade inte växt så mycket (+2cm på två veckor), men den hade sänkt sig väldigt mycket sen sist, och det är oftast förklaringen. För två veckor sedan kunde hon dessutom rucka ordentligt på bebisens huvud, men nu låg det mer "fast" fast ändå inte fixerat. Allt borrande och gnuggande han har gjort med huvudet de senaste dagarna har gett resultat, och det är bra för det har gjort ont... Bebisens puls var 140, och jag hade 110/60 i blodtryck trots att jag gått en snabb promenad med Ombra innan jag åkte. "Bättre med lågt än med högt vet du!" säger barnmorskan glatt. :) Jag berättade om kontrollen för vattenavgång på sjukhuset, och att de då sa att tappen inte var "påverkad" = ingen förlossning på gång inom kort. Hon förklarade då att för förstföderskor så släpper oftast slemproppen först, och sen börjar man öppna sig inför förlossningen. För en omföderska däremot, så händer allt samtidigt, så enligt henne kan bebisens jobb neråt ha öppnat mig redan nu utan att jag märkt några "symtom". :) Vi får väl se... :)

Och så plats för lite gnäll såhär på slutet! Igår hade jag småvärkar hela dagen, som på eftermiddagen faktiskt tog fart och började kännas ordentligt. Liksom varje gång de känns lite mer så går jag igång lite och tänker "idag kanske han kommer på riktigt!", men nej. Så fort vi hade lagt Harry och satte oss i soffan så försvann de helt, och jag har sovit som en gud hela natten igenom. Irriterande!