Johanna & Harry

Den nyfikna sidan hos Harry är som tur är aldrig vilande. Ständigt ska det provas nya idéer, och jag låter honom hållas. Kladd och klet göder fantasin och kreativiteten!

...to the snabbmatsträsk. 1½ år kunde vi hålla upp fortet, sen var det dags för MackeDonkenpremiär. Trötta föräldrar, storhandling och alldeles för sen klocka innebar att det fick bli köpmat. Vi brukar annars göra små matlådor till Harry för just sådana här tillfällen, men någon gång ska han ju ändå prova.

Det är tydligt vem som tar uppfostran på allvar här hemma. Sånt här skulle jag aldrig låta Harry göra (bara filma när han gör det!)!

Jepp. Idag är det definitivt värre. Båda ögonen är tjocka och smetiga, även om det andra bara är i startgroparna än så länge. Jag kände att gränsen för när ungen behöver medicin ändå borde gå när ungen knappt kan se - alltså inte leka eller leva ordentligt - men tanten på vårdcentralen behövde som vanligt en stunds betänketid innan hon insåg att jag hade rätt. Suck. Jag hade nästan glömt att tigermamman fanns därinne. Tur att hon kan komma fram ibland och ge mig lite hjälp på traven.

Yoda (den lilla gröna snubben från Star Wars vet ni...) körde ett litet inhopp hos oss en kväll efter badet:

Dagens besök på Öppna Förskolan resulterade i svamp. Rättare sagt 2 kantareller och 2 flugsvampar. Av trä. Harry målade halva locket på den stora kantarellen, sen stoppade han penseln i munnen och fick därmed time out från resten av målningen (inte ätbar färg tyvärr...). Han var lika nöjd för det!

11:30 Avslutningssång på Öppna Förskolan. Barnet gnider sig i sina trötta ögon.

Jag ÄLSKAR den här klädkombinationen på Harry. Den blev precis så fin som jag tänkte mig.

"Och här kommer alla känslorna på en och samma gång..."

... när regnet strilat ner hela dagen (under helgen) är ett måste - även om man inte kan hoppa! :)

... går verkligen hur enkelt som helst. Igå var vi med båda två och lämnade på morgonen, och då vinkade han, gjorde slängkyssar - och sen började han leka med en av fröknarna. Lätt som en plätt. Idag när vi kom så låg han fortfarande och sov. När han hade sovit 1½ timme hade de öppnat dörren ut till avdelningen och släppt in allt barnljud - men han sov vidare. När vi kom, stod vi en stund inne i rummet och pratade - men han sov vidare. När jag smekte honom över kinden och viskade "Harry... Dags att vakna, älskling..." - så sov han vidare. Efter lite kill på magen och pussar på pannan öppnade han ögonen, såg att det var mamma, gnällde, satte sig upp och gick till pappa. Det är verkligen bara jag som får ut för allt vad dagis heter. Han sover bra på nätterna, och verkar hantera det hela bra annars på dagarna - men mamma är värd noll. Det är väl en period...?

Det är verkligen svårt att gå hemifrån när man har en sådan här goding under sitt täcke:

Jag kan inte säga något annat än att Harry trivs väldigt bra på dagis. De andra barnen är med och leker med honom, och sen så knallar han omkring och utforskar på egen hand. Han tar kontakt med personalen hela tiden, och har inga problem att få hjälp av dem istället för oss. Idag satt vi utanför när de hade sångstund, och det gick bra en stund - sen när de sjöng Ekorr'n satt i granen så gick han ut (han gillar inte den av någon anledning)och där satt ju vi så då fick vi följa med in. Sen tog vi en stund ute på gården, och då struntade han i oss totalt. Satt i sandlådan och åt lite grus och lekte med spaden ihop med två fröknar. Skönt!

Som småbarnsförälder finns det något man faktiskt inte uppskattar - tystnad. Tystnad kan ju annars vara väldigt skönt, och det är därför man som förälder reagerar så starkt. Varför är det tyst och skönt helt plötsligt?

Det står ungen och skriker i själsängen, och jag börjar tycka att mitt smeknamn är lite irriterande. När jag kommer in ler han nöjt och säger med lugn röst:

"Hagga..."

Sen plirar han på mig med de små busiga ögonen, lägger sig snällt ner på kudden och ser lite trött ut. 2 minuter senare står han återigen upp i spjälsängen och vrålar "HAGGA!!". Själv skulle jag vilja gå in och vråla "JAG HETER MAMMA!" men jag tror att det hjälper föga.

Vid frukostbordet: