Livlig unge + pedagog = Aj som f*n. Första blåtiran jag fått faktiskt, och jag trodde inte att jag skulle få den på jobbet!
Dagen har gått i samma tecken. Synapserna måste ha tagit semester, för hjärnan är som gröt. Jag har jobbat heltid hela veckan utom måndag, och det är jag inte van vid! ;) Efter en heldag på jobbet for jag ut till stallet, där jag hittade en sönderbiten häst. Hans nya polare är tydligen inte så snäll, så idag fick han flytta in i ett annat stall. Där fanns det såklart ingen färdig box, så jag fick köra in ett par kärror spån och fixa med lite annat. Det som skulle ta en timme tog två, och Henki var tvungen att ställa in alla sina kvällsplaner. Sorry liksom.
Det som känns bäst med sådana här dagar, är att jag vet att de inte kommer så ofta. *peppar peppar* Nu håller vi tummarna för att fredagen blir bra!
A just de.... Henki har fått ögoninflammation igen också. Lite mer av dagen som gått "bra"! :)
...för alla som gick 8:an och 9:an på mitt högstadium. Vi träffades i en skabbig lokal, och minglade lite. Dresscoden var "elegant" av någon anledning, och alla var fixade till tänderna. Jag kände igen många ansikten, vilket var roligt! Efter en stund började folk droppa av, och jag gjorde allt för att folk skulle stanna. Vi skulle ju festa - supa - rumla runt - ha världens kväll! Ingen lyssnade... När det bara återstod ett fåtal människor ur min gamla klass (mest killar av någon anledning) så gick vi hemåt. Vi hamnade i en klädaffär, där vi bytte om och sedan gick vidare. Jag minns en kille speciellt som jag hemskt gärna ville prata lite extra med - men han hade hela tiden så bråttom att gå någon annan stans.
Låter det konstigt? Ja, det tycker jag med. Efter klädaffären vaknade jag, och var helt utmattad efter att ha drömt så underligt... :) Inte ens när man sover får man vila sig!
Vi släppte ihop Ombra och Henkis kusins fina vovve för ett tag sedan, och det gick ungefär såhär:
Vad är det meningen att vi ska göra? undrade vovvarna.
Ombra kämpade hårt en stund med att flänga fram och tillbaka och försöka trigga igång vovvens leklust, men icke. :) Så himla typiskt när vi väl hittar en kompis att leka lite hårt med (och som inte är totalt undergiven som alla andra) så hade de inte kul ihop. Vi ger inte upp dock. Det får bli lite promenader tillsammans framöver så kanske det släpper!
Ja, alltså förutom att hänga i min otroligt coola och jätteintressanta blogg? Skärpning hörrni. Ni skall ingen annan blogg hava. Så säger Bibeln. Aiight?
Jag har blivit mogen och insett att min enorma morgontrötthet hänger ihop med min enorma kvällspigghet(läs tvångstankar om att titta på tv i flera timmar istället för att sova), och ska därför försöka somna innan den officiella spöktimmen drar igång. Men, eftersom jag suttit vid datorn och besökt alla andras bloggar, så har jag två maskiner tvätt att hänga innan jag kan nanna kudden. Attans att jag är så himla bra på att skjuta upp allt jämt.
Gäsp eller krampaktig stroke? Trött är jag i alla fall.
"Från producenten av ”Pirates of the Caribbean” kommer här ett actionäventyr som utspelar sig i det mytomspunna Persien. Prinsen Dastan (Jake Gyllenhaal) lever ett inte allt för seriöst liv, och motvilligt måste han samarbeta med en mystisk prinsessa (Gemma Arterton). Tillsammans är de tvungna att kämpa mot mörka krafter för att beskydda en uråldrig dolk som kan släppa lös ”The Sands of Time”. Dolken är en gåva från gudarna som gör att innehavaren kan gå tillbaka i tiden och ändra framtiden - och bli härskare över världen."
Eftersom jag inte spelat tv-spelet som filmen är baserad på, känns det svårt att säga om den lever upp till sin föregångare. Det märks dock på storyn att filmen är gjord för en skara fans som vill se den för att de spelat spelet. Storyn i sig är inte särskilt upphetsande, för det känns som att jag har sett den förut i olika versioner.
Plusset i filmen är såklart Jake Gyllenhaal. Inte för att han är "easy on the eyes", utan för att han gör en bra insats trots att han är helt utanför sin genre. Gyllenhaal ska spela vemodig och svår(Brokeback Mountain, Brothers) tycker jag, men han lyckas faktiskt också övertyga som prins av sand.
Filmen får av 5 möjliga. Underhållande för stunden, men inte det bästa jag sett. :) Finns på dvd nu!
Jag och Ombra kom gående längs cykelvägen, när en bil tvärstannar precis intill oss. "Shit!" tänkte jag och såg framför mig hur en evil granne skulle hoppa ur och hojta "Du där! Du tar minsann aldrig upp bajset efter din hund!" vilket skulle vara helt absurt - för det gör jag. Ändå tänkte jag så.
I alla fall.
Bilen stannar och ur kommer en gammal gubbe. Ännu mera shit. Vad har jag gjort honom??? Sen öppnar han munnen och säger "Får jag hälsa på din hund? Jag hade en egen grandis, men han dog för några dagar sedan. En harlekin som vägde 93 kg och var över metern i mankhöjd. Jag saknar honom så..."
Trots fågelholken lyckades jag få fram "Ja men självklart!". Hur gulligt var inte det? Jag vet hur stort hål en hund efterlämnar sig, och särskilt en såhär stor hund. ♥
Harry har alltid varit väldigt klurig. Lyckats lista ut hur saker fungerar genom att undersöka och fundera, undersöka igen och sen pröva sina tankar. Ett av hans tidigaste hyss var att lära sig hur man fick igång DVD-spelaren. Inte så svårt tänker ni. ON-knappen liksom... Icke. Hos oss tänker vi på miljön och har ett grenuttag med alla sladdar i. Tittar vi inte på tv så ska den heller inte stå i standby och dra en massa ström. Grenuttaget har en lampa som indikerar att strömmen är på eller av, och detta klurade den 10 månader gamla ingenjören ut. Han hasade fram till tv-möbeln och tryckte på ON-knappen på DVD-spelaren. Hände det inget, böjde han sig ner för att titta om lampan på uttaget lyste. Gjorde den inte det, så hasade han runt hörnet på möbeln, tryckte igång uttaget, och hasade sedan tillbaka för att återigen trycka på ON-knappen. Sedan tryckte han på EJECT för att få ut skivan (som han plockade upp med ett finger i skivans hål = helt rätt!). Lite imponerad måste man ju bli av den tidiga slutledningsförmågan!
Häromdagen hörde jag att han stod alldeles tyst ute i köket. Jag lät honom vara en stund, men gick sedan dit för att se vilket hyss han lyckats med.
På något sätt hade han bitit loss den svarta knoppen (och bara den) längst ner på bananen, och stod sedan och pillade ut banan genom det lilla hålet.
Perfekt hål för en liten ingenjörstumme, tycker Harry.
De flesta gubbarna på pappas sida av släkten är teknikintresserade, och jag grämer mig att min farfar aldrig får träffa Harry (även om jag vet att han sitter däruppe och smygtittar), för jag tror att de skulle ha haft riktigt roligt ihop. En klurig gubbe till en annan. ♥
Ja visst låter det som en utopi, men i mitt fall så stämmer det. I alla fall vägen till smal. Jag har inte joggat en endaste meter sedan Midnattsloppet för en månad sedan, eftersom jag blev förkyld direkt efter och knappt blivit frisk sedan dess. Dessutom har Ombra varit opererad och har inte fått gått varken långt eller fort. Men - sedan jag skrev detta har jag gått ner 1 kg till, så nu har jag magiska 8 kg kvar till målvikten. Jag börjar se ljuset i tunneln... :)
Mitt mål med träningen för hösten ser ut såhär:
→ Stallet 2 dagar i veckan. (Ridning eller promenad med hästen för kondition, och hästpyssel som träning för armar och överkropp.)
→ Löpträning 1 dag i veckan.
Det känns som en lagom träning som jag kommer kunna hålla! Har ni några motionsplaner för hösten?
Pampers Active Fit, Pampers torraste blöja, passar barn som hellre kryper, hasar, hoppar eller rullar än sitter still. Därför behöver de en blöja som sitter still utan att röra sig eller åka snett. Pampers Active Fit har:
♦ Superhäftande fästsystem
♦ Ordentlig stretch kring sidor och ben
♦ Smal gren för bra passform
I Pampers Active Fit finns numera också en högabsorberande kärna, istället för den fluffmassa som de använt innan. Den högabsorberande kärnan suger upp till 25 gånger sin egen vikt, och därför är Pampers Active Fit Pampers torraste blöja!
Jag har såklart testat Pampers Active Fit på Harry. Tyvärr skickade de bara ut storlek 4 till alla, och Harry har normalt storlek 5, men han kan ha denna fortfarande. Jag tycker att de sitter väldigt bra (trots liten storlek) och just tunnheten är helt oslagbar. Med andra blöjor kan rumpan bli stor och bullig, men med en Pampers Active Fit så känns det inte att han har den på. Vi brukar använda Pampers annars också, just av den anledningen att de är tunnare. Eftersom proverna vi fick är lite för små har vi inte provat dem på natten, men på dagen fungerar de utmärkt!
Jag kommer att dela ut blöjor till er som vill ha (på Öppna Förskolan nästa vecka till exempel), annars kan ni bara höra av er här på bloggen så ser jag till att ni får!
Jag skulle bli jätteglad om ni föräldrar till blöjbarn ville svara på lite frågor:
...Harrys monsterbaciller. Även jag har lyckats få ögoninflammation, så jag och Henki har legat bredvid varandra som två döda sillar i sängen idag och sträcksett (så mycket vi kan öppna ögonen) på Prison Break medan Harry roade sig på dagis några timmar. Jag fick i alla fall penicillin utan att behöva mordhota sjuksköterskan (hade ju laddat med värsta talet och så sa hon "då får du det direkt!") vilket var en helt ny upplevelse.
Snart hoppas jag att livet kan återgå till det normala, det vill säga 2 friska och vuxna människor som gemensamt tar hand om hemmet. Just nu har jag gjort allt själv i över en vecka, och börjar bli lite trött...
Snart ska vi bli pigga och glada igen! (Gammal bild - kolla in minibebins hakor!)
♥ "Vi tycker att du är väldigt bra." En skön kommentar att få andra dagen på jobbet. Godkänd liksom. De är väldigt nöjda - och jag med.
♥ Ofriska ögon. Henkis ögon är långt ifrån friska. Långt. Imorse fick jag leda min blinde man till badrummet för båda ögonen var igenkletade med gulgrönt var. Bara så att ni vet.
♥ Ridskola. Jag fick hoppa in och vara lite extramamma - och hade väldigt roligt. Bäst var när ridläraren frågade om jag var A's syster. A är 8 år, så då borde jag ju ha sett ut att vara i en rimlig "systerålder" snarare än 20 bast äldre... Yes! ;P
♥ Gråt vid lämning. Jepp. Nu har Harry hajjat det här med "hejdå", och tycker inte alls att det känns ok att bli lämnad. Han gråter i ungefär 30 sekunder, men det hinner ändå göra ont i hela kroppen.
Just nu är oreda ordet som beskriver vårt hem. Det har nämligen att göra med att Harry plötsligt når alla lådor och frenetiskt sliter ut innehållet så fort han får chansen.
Skälet till varför jag ligger i sängen alldeles utmattad - Harry smittade Henki så att han fått inflammation i BÅDA sina ögon(inte bild från idag) och kan därför knappt göra annat än att ligga still. Harry då? Jo, hans ögon tillfrisknade så fort han fick penicillin och har varit på dagis idag Att vara ensamstående med 2 barn är ovant, så nu ska jag sova... :)
...har gått strålande. Önskar att jag kunde skriva allt, men jag får sammanfatta det som SPÄNNANDE, LÄRORIKT och UTMANING. Precis vad jag trodde! Det här kommer bli intressant, och jag längtar faktiskt tillbaka. Det kändes också lite ovant att skriva på anställningsavtal - "så himla vuxet!" :)
Länge sen jag gav er ett filmtips nu (eftersom jag slutat i videobutiken tappade jag liksom kollen...), men här kommer ett:
"I ett slags prequelsyfte så lär vi känna Robin Hood från scratch när han i 1300-talets England krigar under en kortlivad kung Richard för att senare föra kungakronan till London där mindre sympatiske prins John ärver tronen. Sedan bär det av till Nottingham med sitt gäng råbarkade sidekicks där Robin träffar bitska änkan Marion och allt är frid och fröjd fram till att prins Johns onde hantlangare sir Godfrey smugglar in skoningslösa fransmän som vänder upp-och-ner på stället." (http://www.moviezine.se/film/nottingham)
Russell Crowe är ett säkert kort. Han gör alla sina roller bra, och man märker hur noggrann han är med att det ska bli rätt. Han är dock enligt mig den enda som gör en riktigt bra roll. Kate Blanchett gör en tafflig insats som Marion, och utöver det tycker jag inte att det är någon mer som behöver nämnas.
Jag är väldigt kluven angående den här filmen. Är det Robin Hood så ska det ju liksom vara Robin Hood - ta från de rika och ge till de fattiga, lura prins John, gifta sig med Marion, ja ni vet... Den här filmen slutar precis när vi kommer dit, vilket känns snörpligt (jag förstör inte genom att berätta det). Ändå är det en riktigt bra film. Den här filmen är action ända ut i fingerspetsarna, och som i de flesta storfilmer är miljöerna storslagna. Storyn får ett njae, filmen i sig får ett ok. På något sätt känns det ändå som att det är en film man ska se. En film som inte får missas. Se, och avgör själva helt enkelt!
Filmen får av 5 möjliga. Kommer på DVD 13 oktober.
Den nyfikna sidan hos Harry är som tur är aldrig vilande. Ständigt ska det provas nya idéer, och jag låter honom hållas. Kladd och klet göder fantasin och kreativiteten!
Vad händer om jag lägger mackaronerna i vattenglaset?
1. Jag är hysteriskt mörkrädd. 2. Jag kan prata med djur. 3. Jag har väldigt höga krav på mig själv. 4. Jag är väldigt bra på att lyssna. 5. Jag blir bara full i 5 minuter. 6. Jag hatar att laga mat. 7. Jag sa inte "jag älskar dig" först till Henki. 8. Jag är inte nöjd med min mage och mina lår. 9. Jag är mest nöjd med mitt ansikte och mina bröst... :) 10. Jag tänker rösta rött. 11. Jag är beroende av chips. 12. Jag är allergisk mot alla frukter utom banan och apelsin. 13. Jag är jättekittlig. 14. Jag är tydligen ilsken på morgonen (tycker Henki...) 15. Jag är nästan aldrig spontan. Skittråkigt. 16. Jag har väldigt bred musiksmak. 17. Jag försöker göra en god gärning varje dag. 18. Jag är väldigt skrockfull. *peppar peppar* 19. Jag använder fortfarande en jacka från H&M som jag köpte i högstadiet. 20. Jag är väldigt bra på att köra bil.
Shit vad svårt det är med 20 stycken! Jag utmanar Fia, Sara, och Maria!
...to the snabbmatsträsk. 1½ år kunde vi hålla upp fortet, sen var det dags för MackeDonkenpremiär. Trötta föräldrar, storhandling och alldeles för sen klocka innebar att det fick bli köpmat. Vi brukar annars göra små matlådor till Harry för just sådana här tillfällen, men någon gång ska han ju ändå prova.
Shit Pommes Frittes! Detta var snaskigt! tyckte lilleman.
Varför ta en liten tugga när man får in halva cheesburgaren på en gång?
Jepp. Idag är det definitivt värre. Båda ögonen är tjocka och smetiga, även om det andra bara är i startgroparna än så länge. Jag kände att gränsen för när ungen behöver medicin ändå borde gå när ungen knappt kan se - alltså inte leka eller leva ordentligt - men tanten på vårdcentralen behövde som vanligt en stunds betänketid innan hon insåg att jag hade rätt. Suck. Jag hade nästan glömt att tigermamman fanns därinne. Tur att hon kan komma fram ibland och ge mig lite hjälp på traven.
När jag kommer hem sent efter en lång arbetsdag, så är det skönt att Ombra är redo att roa sig själv. Allt hon behöver är en boll och lite(!) plats att springa på. Efter att hon lekt själv en stund så gjorde vi lite trix på träbänkar intill planen, och övade också lite inkallning. Kolla in min inkallning i filmen förresten! Mer än så krävs inte nuförtiden, vilket är otroligt skönt. Tänk att hon ska vara såhär bra jämt nu. Inga dumma hormoner som kommer och stör. Lycka! ♥
Hon ser så rolig ut när hon springer, för hon gallopperar inte utan skuttar fram. Då är det perfekt att hon har knasiga kaninöron som flyger med!
Ingen tvekan om att detta ögat inte är friskt. Det ser ut som att han har fått en blåtira för han är så svullen runt ögat. Vi fick rådet att badda med vatten, men det har bara blivit värre så imorgon är det doktorn som gäller. Hej så länge!
Första VAB-dagen idag. Har en känsla av att det kommer fler... ;) Förhoppningsvis är det inte ögoninflammation, men det gulgröna varet och svullna ögat talar om motsatsen. Idag får det bli slappdag hemma helt enkelt. Skönt!
...föräldrarna åt inte upp mig levande på föräldramötet. Istället verkade både personalen och föräldrarna väldigt nöjda och nyfikna. Nu känns det ännu mer pirrigt att börja på måndag!
...hur LCHF förändrar sötsuget, så får ni här se lite bildbevis:
Bullar OCH kakor som vi fikade på i helgen när Henki fyllde år. Alltså har 4 dagar passerat, och de är fortfarande inte uppätna. Inte en endaste liten smula har lämnat påsen. De har inte legat i ett skåp långt bak, utan mitt på köksbordet. Det är inte viljestyrka - behovet finns inte helt enkelt. Skönt va? :)
...att Henkis pengar från Försäkringskassan skulle komma idag. Vem farao får "lön" den 14e? Vi blev i alla fall jätteglada över den inte minimala summan, och passade på att åka och storhandla direkt. Spara är för torrbollar liksom... Jag blev också lovad att få köpa ett par nya stövlar (Nej, INTE gummistövlar. Det är en trend jag INTE tänker haka på. Lagom irriterande redan att folk går runt i ridstövlar och ridbyxor på gatan.)
Mina gamla stövlar:
Kan också kallas regnstövlar, eftersom de fyller sig själva med vatten underifrån när det regnar.
...hur lite tid jag har just nu eftersom det är lite segt här på bloggen under dagarna. Jag både myser och ryser lite över tanken på att ha en fast jobbpunkt från och med nästa vecka. Tankarna springer runt därinne och stör ut allt annat. Gör mig ofokuserad.
Det ska bli ordentligt skönt att inte behöva ha Harry på dagis från 07:00 till 16:00 varje dag. Ingen av oss mår bra av det. Jag grät en tår häromkvällen när jag insåg att jag såg honom 2½ timme p å h e l a d a g e n. Så får det inte vara. En halvtidstjänst betyder visserligen mindre klirr i kassan, men om det är någon tid i livet man ska vara hemma lite extra så är det när ungarna är små. Så är det bara! Nu kommer det bli tid för Öppna Förskolan, lekparken och mys hemma i höstmörkret.
Det största minuset med att binda upp sig är att jag "förlorar" de fötter jag fått in under dessa fyra veckor. ALLA (Ja, ok. Inte den hemska sexan - men dit vill jag inte ändå!) ställen har bokat om mig, och flera utav dem har uttryckt sin bitterhet över att inte kunna boka mig igen. Då är det tråkigt, för jag har verkligen gillat alla ställen också. :)
Imorgon är det föräldramöte med nya jobbet, och eftersom jag är lite nervöst lagd ser jag framför mig hur alla föräldrarna pepprar mig med frågor om olika termer och metoder som jag inte kan någonting om. På torsdag ringer förskolan och ångrar sig angående vikariatet... Ja ni vet... :P
Dagens bästa på jobbet var när en tjej håller upp en gaffel och stolt berättar att "Det här är en kniv!". Ungarna runt bordet ser lite frågande ut. "Neej?" säger jag lite frågande. "Nu pratar du allt tvärtomspråket!" fortsätter jag. "Ja!" utbrister tjejen lyckligt, och kamraterna instämmer med ett högljutt asgarv. Skitkul. Verkligen. Ungars humor är verkligen toppklass. Inte som en annans stilrena skämt liksom:
Det var en gång två myror som var ute och åkte motorcykel. Plötsligt skriker den ena myran "Stanna! Stanna! Jag har fått en fluga i ögat!"
Haha! Lika kul varje gång.
Fanns ingen myra på mototcykel på Google, så håll tillgodo med en halvkläckt kyckling.
...limpistol från Panduro! Den är så liten och behändig, och blir dessutom inte farligt varm - så den är barnsäker också. Gotta love it.
Har man till exempel det delikata problemet med att barnet (och hunden) konstant plockar ur hundens ben och leksaker ur lådan med lock (och att fel individ äter på benen...), så kan man enkelt lösa det såhär:
Kardborreband + limpistol = barnsäkert och hundsäkert lås. Så himla smart!
Eller om saker går sönder; till exempel om locket på din IKEA-förvaring helt plötsligt smäller i golvet - då tar man bara fram sin lilla limpistol och lagar den!
Så gott som ny.
Har du halva svampar hemma, så går det alldeles utmärkt att limma ihop dem också!
Ergo, du behöver ingen händig man så länge du har din limpistol. Kom ihåg det tjejer! ;)
Plötsligt kommer det bara över mig. Smärtan. Saknaden. Tomheten. Annars tycker jag att vardagen har gått ganska okej utan farbrorkatten. Det låter hemskare än vad jag menar det, men jag kände ju på något vis att han trots allt var nöjd med livet till slut - och då känns han inte lika tung att bli av med.
Idag kändes det däremot att han fattades. Det var massor av familj här och en en busig hund - men ingen katt som kom och hoppade upp i allas knän. Ingen som krävde uppmärksamheten på samma sätt som han alltid gjorde. Klev upp i knät och befallde "klappa mig" genom att breda ut sin stora kropp över hela knät samtidigt som han spann högljutt av minsta beröring. Katten... Mamma saknar dig.
Jag förstår att ni som inte har djur kan tänka att "det var ju bara en katt", men det är nog därför ni inte har djur heller. Min katt och min hund är nästjämt lika mycket mina barn som Harry är. Mitt ansvar. Min omedelbara kärlek. Farbrorkatten bodde dessutom med oss i 8 år. Hela hans liv och en tredjedel av mitt. Hans själ fanns i min, och den platsen ekar tom nu.
I en vecka har jag skjutit upp samtalet till djursjukhuset. Jag vill inte veta att han ligger färdigkremerad i en träurna på en hylla. Jag vill inte gå dit, sätta kortet i apparaten och betala för hans död. Jag vill ha hem honom, men jag orkar bara inte ta tag i det just nu. Jag vet att det är dags att sparka mig själv därbak och fixa det, men något sätter stopp.
...illaluktande andedräkt i mun, och inget annat. Den som kommer och snackar om guld och sånt får en smocka. :) Harry vaknade underbara 05:15 imorse. Jag ignorerade hans smågnyende (han var halvt vaken halvt sovande) tills klockan slog 06:00 = Bolibompa drar igång.
Guds gåva till föräldrar.
Frukosten intogs 07:45, vilket är timmar innan vi äter den annars. Nu ska vi snart runda av morgonen med att gå en sväng ner till närbutiken. Samtidigt rastar vi hunden, och kanske kan också barnet somna? *håller tummarna* Idag ska det bakas, och till det behövs smör. Ja ni vet vanligt smör? Alla vet att man har vanligt smör när man bakar. Därför lyckades Henki köpa extrasaltat, och det var inte ens gott i äggröran imorse. Gör om - gör rätt!
Ja, jag får helt enkelt berätta idag det jag skulle berätta på tisdag - the cat is out of the bag så att säga. :)
Jag har fått ett långvikariat (det jag berättade om igår faktiskt)! The Big Tuesdayreveal gällde dock ett helt annat vikariat som jag bara behövde tacka ja till för att få(och tänkte ta innan det här kom in i bilden), men det här känns mer utvecklande och givande. Efter att ha jobbat 3 veckor i vikariepoolen ringde de ju igår och ville ge mig 50% på en avdelning med barn med mycket speciella behov. Jag ville verkligen få den chansen - och det fick jag också! Jag börjar om en dryg vecka, och just nu är jag sk*tnervös. En av mina starkaste egenskaper är att undervärdera mig själv, och den sidan jobbar hårt just nu. Kan jag verkligen jobba där? Vet jag verkligen tillräckligt om dessa behov barnen har? Kommer personalen att ångra sig? Kommer det gå käpprätt åt skogen helt enkelt?
Varför jag tänker såhär, det vet jag faktiskt inte. Under de här 3 veckorna i vikariepoolen har jag inte fått höra annat än att de gillar mig jättemycket, och alla ställen har bokat om mig - så visst kan jag. Häromdagen fick jag alla 12 ungarna på avdelningen att somna på vilan på egen hand (vilket är en bedrift av en vikarie som endast träffat barnen en dag innan, för er som undrar). Där jag jobbade idag sa de att jag skulle passa perfekt på den avdelningen jag nu fick jobb på, för jag är så lugn och har en bra kontakt med barnen. De var imponerade av att jag fick så bra kontakt med en kille som de upplevde som svår, när jag bara tyckte han var allmänt stönig. :)
Jag kan, men lite självkritisk ska man nog vara också. Annars växer man inte.
Hejja trötta mig. Äntligen någon som uppskattar min överpedagogiska och totalorganiserade sida!
Imorse blev jag uppringd av en gubbe. Han representerar ett skolområde i andra änden av stan, och ville erbjuda mig ett långvikariat! 50% på en avdelning och 20 % övrigt vikariat i skolområdet. Avdelningen är väldigt speciell, och de flesta som jobbar som förskollärare har hört talas om den. Att få jobba där ger inte bara mycket bra erfarenhet inför framtiden, utan kommer också att lära mig mycket.
Gubben ville dock ha svar direkt på stört om jag ville tacka ja. Jag förklarade att jag ville ha någon dag att tänka över det, och sen bestämde vi att jag skulle åka till avdelningen imorgon och träffa barn och personal - och sedan höra av mig till honom med ett svar.
En timme senare ringer C, min älskade bästaste vän ni vet. Hon var alldeles upprymd:
C: Jag har blivit erbjuden vikariat!!!
Jag: Jag med!!!
C: Var då?
Jag: Blablabla, avdelning tjipptjipp
C: Jaha... Jag med... :)
Eftersom jag inte tackat ja på stört så hade han valt att ringa en person till. Han hade haft 2 personer på sin lista, och det var jag och C. Hur knasigt är inte det? Av alla förskollärare i hela stan så väljer han oss två! :) C var där och tittade idag, och vill absolut ha jobbet. Jag är relativt säker på att jag också vill det, så vi har diskuterat eventuell utgång av det hela. No hard feelings såklart. Bra för den som får det, och bra för förskolan vem av oss de än får - för vi är båda bra!
Idag har varit en BRA dag! Fick ett samtal som var riktigt spännande, men det får ni veta mer om på tisdag... Håll ut kära läsare!
Där jag har jobbat de senaste dagarna har jag verkligen känt att "här vill jag jobba". Allt klaffar. Personal, barn, lokaler och föräldrar. Det är inte särskilt ofta det händer! Det tråkiga är att de nyss anställt 2 nya, så de har inte öppningar för jobb på gång. De ville hemskt gärna ha kvar mig också nämligen! På fredag är jag på ett nytt ställe, och på måndag ett annat. Man lär sig mycket genom att hoppa runt såhär; både om sig själv och verksamheten. Jag skulle nog våga påstå att jag lärt mig mer på de här 3 veckorna i vikariepoolen än vad jag någonsin gjorde på praktiken under utbildningen. Det är inte samma sak att gå bredvid som att behöva ta egna beslut, och man kan inte lära sig om man inte får prova. Learning by doing som det så fint heter. :)
En sliten dagishjälte får sin lilla kropp tvagad som avslutning på en lång dag. Han är så duktigt, min lilla Harry. Fröknarna öser beröm över honom, och han är glad på eftermiddagarna hemma. Nu smakar han på bubblorna... :)
3,5 års studier med studielån, och sen väl ute i arbetslivet får man plocka disk. Det är väl underbart? ;) Rösta på sossarna och få in mer personal i skolan!
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men när jag lyfte på Harrys gamla skötväska som stod på golvet nere i hallen - så irrade det iväg 3 silverfiskar i ilfart. Blä. Ohyra. Nu måste jag planera in tvagning av hallgolv också... Har jag nämnt min hysteriska fobi för insekter?
Det är nästan så att jag kräks bara av att titta på bilden. Äckliga insekter!
Dagens besök på Öppna Förskolan resulterade i svamp. Rättare sagt 2 kantareller och 2 flugsvampar. Av trä. Harry målade halva locket på den stora kantarellen, sen stoppade han penseln i munnen och fick därmed time out från resten av målningen (inte ätbar färg tyvärr...). Han var lika nöjd för det!
När Henki kom hem från jobbet tog vi en sväng till skogen. Jag plockade lite mossa och blåbärsris, och vips så hade jag visst gjort ett litet pyssel! Den här fina krukan ska nu pryda platsen vid vår ytterdörr:
11:30 Avslutningssång på Öppna Förskolan. Barnet gnider sig i sina trötta ögon.
11:50 Barnet ligger i vagnen på promenad med hunden. Fortfarande klarvaken.
12:05 Hunden rymmer ut på en äng och bestämmer sig för att bli ko. Äta gräs, och sluta lyssna på matte är nya livet. Barnet börjar äntligen bli trött. Mamma går jättelångsamt på grusvägen för att vagga barnet till sömns. Mamma får 4 myggbett på samma armbåge.
12:10 Hundj*veln vägrar lyssna på mamman som klöser sig hysteriskt på armen. Efter några ilskna rop, hädelser och lite kräkningar från hunden, så kommer hunden lommande. Barnet är nu mer vaket än tidigare.
12:15 Hemma igen. Barnet är klarvaket. Mamma är svettig och irriterad.
12:30 Barnet ligger i sin säng. Tvärilsken. Skriker. Vägrar sova.
12:45 Barnet skriker trots alla mammans försök med tröst. Mamma tar många djupa andetag.
12:55 Mamma inser att barnet inte kommer sova. Barnet hamnar i sackosäcken framför Pingu. Mamma stressar ihop en lunch, för kanske somnar barnet inte för att det är hungrigt?
13:15 Lunch. Barnet ilsket och vill inte äta, bara kladda.
13:45 Ner med barnet i sängen igen. Fortfarande tvärilsken och jättevaken.
13:50 Hysterisk gråt i sängen. Luktar det inte lite bajs?
13:51 Blöjbyte. Barnet gnider sina trötta ögon.
13:54 Ner med barnet i sängen igen.
14:00 Smeker barnet på huvudet. Vyssjar lugnande. Barnet klarvaket.
14:10 Tillbaka till tvärilsket barn och fortfarande jättevaket - men totalt övertrött.
14:15 Mamma bestämmer sig för back to basics, och skumpar barnet i famnen.
14:16 Barnet utforskar mammas näsa och ögon med sitt lilla vassa finger.
14:17 Mamma ger upp. Barnet hamnar i sackosäcken framför Pingu eftersom han är för trött för att leka.
Övriga tips på hur man kan spendera 3 timmar mottages hjärtligt!
Hur tänkte jag nu? Till samma barn serverar jag smörgås med makrill i tomatsås och gröt med blåbär. Väldigt gott, men jag har en känsla av att resultatet kommer att vara en blå, illaluktande unge med lite konstig mage. Perfekt för en förmiddag på Öppna Förskolan! :)
Jag? Nej, verkligen inte. Snarare honsomnästanharettjobbkvarfastänhonkanskeegentligenbordefåsparken. Det bara är sådär ibland; att allt bara krånglar. Lagen om all jävlighet. Som förra helgen till exempel. Även fast jag ringde extra och kollade upp tiderna jag skulle byta bort, så lyckades chefen se fel på helger, och sen glömde jag skriva på schemat vem som skulle jobba istället. När lördagen kom så var plötsligt ingen där och öppnade butiken, och mitt namn stod på schemat. Inte bara mitt fel, men fortfarande klingade mitt namn gott ihop med irritationen som alla de som jobbade kände.
Den här helgen försökte jag byta bort mina pass, eftersom jag jobbat nästan alla vardagar i två veckor - samtidigt som jag förträngt en allvarlig förkylning. Halvvägs in i gårdagens pass (ingen annan kunde ta dem) kände jag att jag hade allt annat utom kontroll på situationen. Hjärtat bultade, svetten rann, ögonen sved och näsan kunde inte andas. Så, jag sjukskrev mig idag. Chefen var såklart mindre nöjd eftersom ingen kunde jobba, och det då ligger på henne att hoppa in. Mest mitt fel, och mitt namn klingar gott ihop med irritationen som chefen kände eftersom hon var tvungen att jobba på helgen också. Sjuk blir man, och jag lyckas alltid bli det när det passar minst.
Gårdagen var i alla fall mitt sista schemalagda pass. Jag har en känsla av att videobutiken inte kommer ringa och be mig hoppa in och jobba särskilt mycket framöver. Det blir att vända på alla ören ett tag framöver, men det kan det vara värt - för då har jag hela helgen ledig med min Harrybebis. ♥
...häst förresten. Här ser ni honom tillsammans med älskade Irma, dagen innan hon fick smyga upp till himlen. ♥
Jag har sysslat med hästar sedan jag var 12 år. I 15 år, alltså mer än halva mitt liv, har jag från och till ridit på ridskola eller haft "egen" häst. Jag är illa hästbiten ända in i hjärtat, och att inte få snosa mule gör mig deprimerad. Det finns något i stallet som inte finns (för mig) någon annan stans. Jag kan komma dit stressad, arg, ledsen eller likgiltig, men efter en stund tillsammans med dessa underbara djur så glömmer man allt. Eller snarare såhär; hästen kräver att du glömmer allt. Hästar kräver att du är här och nu, och inte borta i någon annan tanke. Det är det som är det underbara. Jag ger kärlek här och nu, och får tillbaka kärlek här och nu. Ett perfekt avbrott från vardagen, och en bra påfyllnad av själslig ro. Fantastiskt.
Såklart delar jag hästen med C. Är jorden rund, liksom? Finns ingen annan som jag så självklart skulle tacka ja till. Det är meningen att hon och jag ska ha häst tillsammans. Så är det bara. Vi har också turen att få med oss min syster, och det kommer bli perfekt att dela på honom - bara vi 3. Mysigt.
20 september flyttar vi honom från betet till nya stallet, och sen drar vi igång med ridning och kärlek. Jag längtar!
Jag måste tipsa om det här receptet, för det är riktigt gott och löjligt enkelt! Nästan så att jag säger att detta är godare än riktig ugnspannkaka till och med... :)
Finstrimla bacon och fördela det i en långpanna med smöret i mindre klickar.
Stek tills baconet blivit krispigt och fettet bubblar ordentligt.
Vispa under tiden upp äggen med grädden och rör ner keson. Övervispa inte - det räcker att det blandar sig hyggligt.
Strö riktigt små osttärningar på baconet och slå sen äggsmeten över.
Grädda tills pannkakan är vackert bubblig och fått gyllenbrun yta ca 18-20 min.
Servera med lättsockrade lingon eller varför inte med lättsockrad hjortronsylt, det är min favorit. Pannkakan är också god kall som mellanmål till en kaffekopp.
Man kan lätt konstatera att skolvärlden kryllar av bassilusker som inte vill något annat än att krypa in under huden och få snoret att kaskadrinna. Jag är inne på min andra jobbvecka, och även min andra förkylning. Första gången tappade jag rösten, nu är jag däppt i däsan (täppt i näsan...), eller snarare däppt i hôvve för hela huvudet bultar.
En snorig liten djävel = that's me.
Dagens klass var i alla fall den bästa hittils. Deras högsta ljudnivå var lägre än de tidigare klassernas lägsta. Hajjar ni? När de jag var hos idag var högljudda så myste mina öron, för det var forfarande tyst i jämförelse med de jag varit hos innan. Dit vill jag tillbaka! Jag passade också på att berätta detta för klassen, såklart. Beröm ska de ha!
Nu ska jag bädda ner mig i soffan, för imorgon står besök på Arbetsförmedlingen på listan. Får se om jag skulle anmält mig där för 2 veckor sen eller inte....?