Johanna & Harry

Om man aldrig haft ett matvägrande djur (eller konstant matvägrande barn för den delen) - så kan man aldrig förstå den konstanta oro och stress som man som "förälder" har. Hur många av er som läser har till exempel haft en matvägrande hund? Med matvägrande menar jag då att den vägrar äta sin mat, men också har ett ljummet intresse för människomat. Inte så många? Nej, det är ju inte särskilt vanligt. Hundar brukar oftast beskrivas som just matvrak; "han äter vad som helst!!" Hundtidningarna (och människotidningarna också) brukar inte direkt fylla spaltmeter med text om hur man får sin smala hund fet - det brukar snarare vara så att problemet är det motsatta.

Att ha en så stor hund som jag har, som dessutom matvägrar och därför ser ut som ett vandrande skelett - är inte roligt. Hon drar till sig uppmärksamhet ändå, och jag har tröttnat rejält på att alla frågar om hon är valp eftersom hon är så "klent byggd". "Är hon inte lite smal?"

Men nu förstår ni, käradusomprecisläserdetjohannabehöverfåskrivaavsigom (sjukt svårt att inte trycka mellanslag!) jag har hittat lösningen. Halleluja? En blandning av död oxe, lite mera delar av den döda oxen, lite potatisfiber, blod, vom och lite annat snusk gör just nu min hund alldeles lycklig. Det stavas Nordic Färskfoder, och har öppnat en helt ny värld. Visst låter jag lite religiös, men isåfall har jag hittat min fodergud! Guden heter Hundshopen i F-haga, och där inhandlade jag förra veckan 16 kg illaluktande, fryst mat.


Färskt ska det vara!

Tanken är att maten inte ska vara tillagad, för vid uppvärmning försvinner alla bra ämnen - plus att hundars naturliga diet faktiskt är rå. Tyvärr. Helt plötsligt slänger hunden som aldrig annars tittar åt matskålen i sig ett halv kilo mat på en gång, och står sedan kvar och tigger om mer. Helt sanslöst. Hon äter sitt dagliga kilo snusk, och sen vill hon ha lite torrfoder efter kvällspromenaden. Just nu äter hon alltså 150% av sin dagliga ranson mat - när hon förut knappt åt 25%. Eftersom hon äter upp allt på en gång så blir matskålen tom, vilket också är positivt!

Om lite mer än 3 veckor ska Ombra kastreras, vilket förhoppningsvis också gör att hon lättare lägger på sig lite vikt. Tills dess får hon den här maten som fullfoder så att hon får ett bra hull att läka med. Jag skriver ofta om stenar som släpper från hjärtat, och kan jag få släppa stressen kring hennes mat/vikt, så hänger snart hjärtat alldeles fritt förstår ni. ♥

Har ni erfarenheter av färskfoder till hund/katt?

Jag har ju börjat släppa Snuffe mer och mer ute, och ikväll ville han verkligen inte in igen. Han fick vara lös under tiden jag promenerade Ombra efter jobbet, och han verkar tycka att det är jättekul - såklart. Ända sedan vi kom in för ca 25 minuter sedan har han sprungit upp och ner för trappen, samtidigt som han skriker gällt, och klöser och hoppas efter handtaget på ytterdörren (han kan ju öppna dörrar nämligen). Helt hysterisk. Jag förstår att han vill ut, men jag kan bara inte släppa honom helt än. Är jag elak? Är det "all in" som gäller? Antingen får han vara ute, eller så får han bara vara inne? Vi har ju inget bra fönster att släppa in och ut honom genom, och en stege till balkongen på andra våningen finns väl inte ens? Just nu känns han djupt olycklig, men jag vågar inte släppa ut honom en hel natt själv.

Läser jag på forum så skriver kattfolk att det är totalt vansinne att släppa ut en katt i ett bostadsområde - och det tycker ju egentligen jag med. Det är INTE värt att han blir överkörd, inlåst eller sönderklöst - men han är så glad när han får vara ute. Dagens samhälle är inte kattvänligt med all trafik och ouppfostrade djurplågarbarn/vuxna. På forumen skrev någon klok att "vi släpper ju inte ut hästen eller hunden vind för våg", och det är ju helt sant. Varför skilja hunden och katten åt egentligen?


Kanske får bli att fortsätta såhär?

Jag är 70/30 för att behålla honom inne, men det värker i mammahjärtat när han skriker och klöser på dörren. Klart som f*n att det är skittråkigt här hemma, när han inte har någon att leka med! (Och ingen mer kompis blir det, tror jag... Då får jag nog välja mellan den katten och Henki!)

Hjälp mig! Har ni några tankar om det här?

Läs mer här.

Ombra är nu inbokad hos Solstadens Smådjursklinik för kastrering den 30 juni. Det känns lite overkligt att hon aldrig mer kommer löpa, men samtidigt så otroligt skönt för henne att slippa sina hormondemoner. Biverkningarna av kastrering är som jag kan uttyda ur forum och Agrias hemsida inte särskilt många, men de som finns är viktökning och lite sämre päls. Det första tackar vi INTE nej till! :) Att få se henne gå upp i vikt är en av mina största drömmar kring Ombra, för som det är nu ligger hon alltid 2-3 kg i undervikt. De extra kilona skulle ta udden av de vassa revbenen och ryggraden som ibland syns lite extra. Hon är ju en smal hund, och kommer alltid att vara eftersom hon inte har grov benstomme - men några extra kilon kommer hon bara att må bra av. Det känns också otroligt skönt att veta att hon aldrig kommer att få livmoderinflammation eller cancer i livmodern, som är 2 stora "dödare" för tikar annars. Lilla skruttan ♥

Efter operationen ska hon vara stilla så mycket som möjligt (tjoho....) och då är det ju bra att vi tar det när vi båda har semester och kan hjälpas åt med huvudaktivering istället för spring i benen.


Om man är stor måste man vara snäll... Och tålmodig! :)