Vällingen gav ingen skillnad precis som jag trodde. Han vaknade efter 3 timmar ändå... Febern är uppe i 38.5 så idag stannar vi inomhus.

Man måste ju bara älska en hårspray som heter "2 sexy" ♥



Att den dessutom faktiskt luktar hallon (på riktigt!) gör den bara ännu bättre. Jag spenderar mina dagar i badrummet. Psschhh! *sniff*  Mmmmm...... Pssscchhhh! *sniff* Mmmmmmm..... Psschhh! *sniff*  Mmmmm...... Pssscchhhh! *sniff* Mmmmmmm.....

Mammas busunge ♥

Han sover aldrig så bra och länge som ute på balkongen. Tätt inpackad bland filtar och kläder. Vaccineringen gick jättebra, men det dröjde inte längre än 5 timmar innan febern smög sig på. Tur att hans mamma stod på sig och väntade tills öronen var friska.

Jag är så ambitiös så jag skrämmer mig själv. Det värsta är att jag fattar vad jag håller på med, och kommer faktiskt ihåg mycket mer från mattekursen än vad jag trodde. Alltid något.

Det är inte bara jag som äter chips här hemma. Och ja, hon slickar på dem... :)

Nöjd unge. Nöjd mamma.

Jag minns en tid. En svunnen tid som nu känns mycket länge sen. En tid då jag sov. I ordets rätta mening.
Jag satt tex i soffan. Gäspade. Gick och gjorde mina kvällsbestyr. Jag
la mig i sängen. Och somnade. Och sov. Tills jag vaknade.

Proceduren nu ser lite annorlunda ut. Mer baklänges.

Först måste jag söva bebisen. Vilket betyder att jag ska sitta i ett mörkt rum,
lyssna på sövande musik och samtidigt hålla mig vaken. Jag är vid det här laget
vid tröttnivå 9/10. Typ ge mig en kudde så somnar jag varsomhelst.
Men, istället måste jag efter  detta ta tag i de saker som inte hinns
med när bebisen är vaken. Tvätta. Diska. Hänga tvätten. Plocka disken.
Säga åt Henki att kissa hunden och städa kattlådan. Allt kroppsarbete
gör att tröttnivån är nere på 6/10. Sen får jag gå och lägga mig!
Ha!
Gick ni på den finten? Sen är det dags för tandborstning och sånt som
gör mig pigg - nivån är nere på 4/10. Väl vid sovrummet inser jag att
det är fullt med katter. De snarkar, för liv och väcker små barn så de
kan INTE vara kvar. Projekt locka-ut-katter-ur-sovrummet tar sin
början. Leksaker. Roliga ljud. Nej. Till slut är det godis som funkar.
Tröttnivå efter kreativt tänkande: 2/10. När katterna är ute ska jag
ljudlöst klä av mig och lägga mig i sängen. Harry hör att jag tänker
ordet SOVA och vaknar på beställning. Söva om bebisen. Tröttnivå 1/10.
När jag väl ligger där inser jag att grannarna har fest.
Ilskan bubblar. Tröttnivå 0/10.

Så nu ligger jag här klarvaken och tänker ut hur jag ska göra de
högljudda människorna väldigt illa. Om jag bara inte vore så trött
vill säga.

10.00 - Besök hos doktorn. Örat hade tydligen bakterier som penicillinet inte rådde på enligt provet, men nu när de tittade såg örat jättefint ut. Han verkar ju heller inte vara särskilt störd av det. Vi fick örondroppar som ska lösa upp allt guckigt vax som sitter kvar. BARA 2 droppar 2 gånger om dagen i 2 veckor. Som att vi inte har annat att pyssla med! :)
11.00 - Fika med mammagruppen. Vi är samma som träffas hela tiden, så det känns som om de andra inte är intresserade längre. Tråkigt att inte alla 9 är med när vi är så många, men vi har himla kul vi som träffas ändå :) Det blir öppna förskolan på måndag för oss!

Igår när vi var hos mamma och pappa så sträckte Harry ut sina armar mot pappa! "Bär mig!" såg han ut att mena. Så gulligt så jag ville gråta. ♥ Pappa blev nog också ganska nöjd. Han är ju faktiskt världens bästa moffa!

För 6 månader sedan låg jag vid den här tiden med en tjock liten unge på magen. En halvtimme gammal. Nu är han ett halvår, kan sitta själv och är stor. Stanna tiden!!! ♥

Senaste
1. Kompis du träffade: Cilla
2. Personen du pratatade med: Harry
3. Du fick SMS av: Henrik
4. Du kramade: Henrik

Idag
5. Kläder: Träningsbyxor & Underställströja
6. Bättre än igår: Kläderna? Knappast :)

Imorgon
7. Är det: Fredag
8. Planer: Lite middag kanske?
9. Något tråkigt som händer imorgon: Att Harry vaknar okristligt tidigt som vanligt

Favorit
10. Nummer: 8
11. Färg: Svart
12. Årstid: Vår & Höst

Frågor och svar
13. Saknar du någon? Många
14. Humör för tillfället? Glad
15. Det första du gjorde I morse? Tittade ner i spjälsängen och fick ett stort leende tillbaka
16. Vad åt du sist? Mackor & Oboy
17. Vad irriterar du dig på? Hunden, folk
18. Tror du på distansförållanden? Njae....
19. Vem tänker du på just nu? Ingen speciell faktiskt
20. Tror du att personen tänker på dig med? Eh?
21. Vart reste du sist? Stockholmsområdet

22. Vad gjorde du igår kväll? Lekte med Henrik :)

23. Liknar du din mamma eller pappa? Pappas flicka
24. Ler du ofta? Ja, jag försöker
25. Välj en (kärlek, skönhet, kreativitet)? Kreativitet
26. Önskar du dig något när du ser en fallande stjärna? Ja har jag sån tur är det väl lika bra att passa på
27. I vems säng sov du i igår natt? Min!
28. Vilken färg har din tröja? Grå

Sorg
29. Har du någonsin gråtit tills tårana tagit slut? Ja tyvärr
30. Har du någonsin gråtit dig till sömns? Ja, tyvärr

31. Gråter du när du skadar dig? Oftast

Lycka
32. Är du en glad person? Försöker!
33. Vad gör dig glad? Min familj
34. Önskar du att du var lyckligare? Nej, det är bra
35. Är lycka överskattat? Nej, varför skulle det vara det??
36. Kan musik göra dig glad? O ja! Måste lyssna på musik varje dag

Kärlek
37. Har någon annan än din familj sagt ”Jag älskar dig”? Ja
38. Har du någonsin sagt ”Jag älskar dig” och menat det? Ja, annars säger man det väl inte?
39. Har du en flick/pojkvän? Pojkvän
40. Är du nöjd med det? Asbolut
41. Är du kär? Jämt!

Hat
41. Vem hatar du verkligen? Ingen
42. Har du någonsin gjort en hat-lista? Säkert på lågstadiet :)
43. Är du en mobbare? Nej
44. Har du varit så arg på någon så du börjat gråta? Varje gång jag är arg :)

45. Har du blivit sviken någon gång? För många gånger

Skolan
46. Gillar du skolan? 90 % Nej, 10 % Ja
47. Favoritämne? Pedagogik
48. Värsta ämne? Matte!
49. Har du spytt i skolan nån gång? Nej, blött näsblod däremot
50. Är skolmaten god? Ja jag gillar ju sånt där äckligt halvfabrikat :)

Jag älskar min hund. Innan Harry kom var hon
mitt barn, mitt allt och den jag gav min tid till. Som tur är nu. Hade
vi inte varit så samspelta mentalt så hade vi nog haft ihjäl varandra
för länge sen. Det går liksom inte att ha en hund i den här storleken som
inte lyssnar eller inte har några grundregler.
Skälet till att vi inte älskar varandra just nu är skendräktighet.
Inte någon lightversion, utan den mjölkproducerande
varianten. Hon är förvirrad. Totalt. I princip hela tiden. Säger jag
nej tror hon att jag menar ja. Stanna betyder väl "gå rakt ut i gatan
utan att se dig för"? Min annars lydiga följesslagare är nu helt
schizofren, och tror att den gula latexgrisen är hennes bebis. Och
alla tygfotbollarna. Och alla kuddarna. Och alla Harrys mjukdjur. När
man är sådär upptagen en hel dag med att hålla koll, tutta, slicka och
flytta på alla saker, plus att behöva bli utdragen på promenad 5 ggr -
så har man heller inte tid eller ro till att äta. För det har hon ju
inte i vanliga fall ens. De fina 3 kg vi fått in på 3 månader är som
bortblåsta. Nu är vi tillbaka till revben och ful päls. Därför är jag
ständigt arg på henne och hennes bäddande, och hon på mig för att jag
inte låter henne göra som hon vill.
Men jag älskar min hund. ♥

Enda sättet att få skrikgrisen tyst i några minuter. Film. Mitt inre går i kras, men är han nöjd så får det så vara...

Hand- och fotkonst!

Vi brukar småmobba en vän för hennes pappa. Han har en kikare i sitt kök för han brukar smygtitta på sina grannar. Han har dessutom upprepade gånger fått skäll för att han "suttit och glott" på folk lite varstans. Vilket beteende!! Eller hur? Men vänta. Jag är ju likadan själv. Sjukligt nyfiken.

Men, istället för att sitta med kikaren i köksfönstret a la 1800-tal så läser jag bloggar och hänger på Facebook. Räck upp en hand alla läsare som ärligt kan säga att de känner mig. Som träffar mig i verkligheten, och som vet hur jag fungerar. Ni är inte så många! Av det tjugotalet bloggar jag plöjer dagligen är det några kusiner,en  familjemedlem och någon mamma som kan räknas till listan över de jag känner i verkligheten, resten är vänners vänners vänner eller totalt okända.

Vad har egentligen jag för rätt/behov av att tjuvkika in i deras liv?

En diskussion häromdagen handlade om vad man gör när man träffar en "blogg" som man inte känner. Till exempel har jag själv träffat två stycken på öppna förskolan. Inte stack jag fram handen och bekräftade
mig själv som i princip osynlig stalker, utan jag "jahaade" till berättelser som jag redan visste om för att mörka mig. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska göra.

Knäppt? Ja. Det är ju faktiskt ingen egentlig skillnad på beteendena.
Svenskt? Ja, man får ju aldrig bekräfta någon. Livsfarligt.

Hur hade/har ni gjort?

Titta vad jag kan!

Jag har haft några dagar nu där jag skrivit flera inlägg som inte blivit av. Som känts helt orelevanta att publicera inför andra människor. Inte för att de innehållit saker jag inte vill att andra ska läsa, jag har bara fått någon sorts "anti-hybris". Jag är ingen. Vem vill veta vad jag skriver? Vem bryr sig om vad jag känner? Skitknäppt, och jag vet inte alls varför det känns så just nu. Min egen Dr Johanna-diagnos har ju alltid varit att jag har jättelight manodepression (som också finns i delar av släkten men i mycket allvarligare och tyvärr odiagnosticerat fall), och det här jag känner just nu är väl en av dalarna. Mitt ryck med Henkis kalas och efterföljande veckor med mycket socialt var uppåtperioden. Egentligen är det ju skit samma om det nu skulle vara så, men jag vill tro att det är så för då finns det iallafall något att skylla på. Jag tror att det märks på bloggen också, eftersom jag varken skriver många inlägg, eller inlägg med mycket text (förutom det här då...). Ja herregud.

Idag har jag iallafall INTE varit bakis. Jag drack väl visserligen inga mängder igår, men var definitivt påverkad och vi hade kul! Något som var lite intressant var att jag tog 6 stycken social-cigg som kändes helt rätt då, men sen när jag kom hem så äcklade dem mig. Jag stank rök fastän vi stått på balkongen korta stunder, och jag var tvungen att tvätta händer och ansikte. Det kändes som ett lager snusk som jag bara var tvungen att få bort, och så har det inte känts förut. Jag skulle ju inte sova bredvid Harry som tur var, för det hade aldrig gått. Det har varit samma sak när jag varit i stallet. Jag vill inte vara runt Harry och vara "smutsig", vilket jag givetvis är ändå med alla bakterier som flyger omkring, men just händerna har blivit ett jättefokus för mig. Konstigt det där hur saker ställs på sin kant när man får barn. Vad som blir viktigt och inte.

Hur man får sin bebis att sluta stoppa alla saker i munnen. Låt honom leka med penicillinsprutan helt enkelt! Vi har fått ny medicin och behöver inte längre ge honom flera liter åt gången, yey! Att jag behövde berätta för doktorn hur vi skulle göra är sjukt irriterande, men nu är vi nöjda.
Idag blir det fika med tjejerna, ser fram mot det!

Vi fyller dagarna med att hålla bebins humör i schack. Promenader. Film. Bus. Allt han vill. Han är inte frisk än. Vi ska därför tillbaka till doktorn idag.
Annars lyssnar vi mest på Lady Gagas nya "Paparazzi". We like!

Nu är det bara kärlek kvar.

Lördagsnöje! Harry och Ombra är ute på promenad med sin farmor och farfar, så jag hänger med Älskling i garaget. Det var länge sen!

Hej, mitt namn är skuldkänsla. Harry har haft öroninflammation och trumhinnan är spräckt. . . Det har kanske pågått en vecka. . . Hårdhudad bebis eller ouppmärksam mamma? Usch!! :(

 
Jag är förtvivlad. Trasig. Hjälplös. Ledsen. Överväldigad. Lättad. 
Älskade Irma. Vi gör allt för dig. ♥

På måndag får du galoppera på de gröna ängarna igen

Det här är ett ämne som man kan drunka i. Vi har diskuterat det i timmar under min utbildning, och ändå känner man sig inte klokare. För mig är det är som allt annat - man måste bedömma utifrån situation och person. Jag har 2 exempel: 

Under någon av mina första praktikperioder i skolan mötte jag en kille i korridoren. Han såg ut som vilken unge som helst. Tills han öppnade munnen. 
 Han: - Hej!
Jag: - Hej!
Han: - Jag har Aspergers!
Jag: - Ok....? (visste inte riktigt hur jag skulle bemöta det)
Han: - Jag är inte lika som de andra barnen.
Jag: - Nehej... (fortfarande helt ställd)

Det var ju helt fel respons från mig, men det här hände innan vi fått någon utbildning i olika syndrom och funktionshinder. Jag blev helt ställd av hans sätt att bara haspla det ur sig. Nu i efterhand kan jag tänka att det inte var han själv som talade med mig. Det var alla som hade talat med honom. "Du har något som kallas Aspergers Syndrom. Det betyder att du inte är som alla andra barn...". Ett offer för sin miljö helt enkelt. Vilket också gör det hela mycket svårare att hantera.

För att återknyta till ämnet, så tror jag att det är där det felar i de flesta fall. Man ursäktar individen för dess "åkomma" och då är det helt fritt fram att bete sig därefter. Jag har mött flera barn som hanterar sina problem på helt fel sätt för att de helt enkelt inte fått rätt hjälp från början.

När jag vickade i en andraklass, var det en kille som hade väldigt svårt med koncentrationen. Väldigt svårt. Han hade fått lov att hoppa över vissa sidor i matteboken eftersom han helt enkelt inte orkade jobba så länge med samma sak. Istället för att vara nöjd med detta och arbeta med det han skulle, ropade han glatt ut över hela klassrummet "att han behövde minsann inte göra sida 17! Han hade ju problem, så han fick hoppa över!". Detta resulterade ju i att ingen av de andra barnen heller ville göra sida 17, och då är det ju inte mycket man kan säga. Jag hade ju ingen lust att peka ut honom inför hela klassen och förklara ingående varför han inte behövde, men samtidigt så fick jag ju hela klassen på hans sida. Svårt!

Den här killen är en sådan som veckans bloggämne syftar till. Fick han hålla på och styra och ställa i klassen och med läraren (för han gjorde likadant med sin ordinarie lärare) bara för att han hade svårigheter med koncentrationen? Ursäktade hans hinder hans sätt? Nej. Jag tycker inte det. Han gjorde det medvetet, och använde det på ett sådant sätt att det varken gagnade honom eller någon annan. Killen i korridoren hade satt sitt funktionshinder till sin personlighet, och killen i klassen till sitt beteende. Det är lika sorgset i båda fallen.

Är det dessutom någon tillfällighet att båda var killar?

Mer om veckans bloggämne här!

... hos mormor och morfar är ett perfekt avslut på en regnig dag.

När hunden gräver ner sig i soffan "a la polarvovve" så förstår ni hur satans kallt det är i vårt vardagsrum...