Det går aldrig som man tänkt sig? Hört det förut? Det är för att det är så.
1. Mäklaren ringer och vi antar utgångspriset för andra gången.
2. Säljarna antar vårt bud med premissen att vi flyttar in 1 mars.
3. Vi börjar undersöka möjligheterna att bli av med lägenheten så fort som möjligt.
4. Vi ringer alla vi hinner, och berättar att "vi är med hus!"
5. Mäklaren ringer och berättar att ytterligare ett par är intresserade, och ska få en visning på lördag.

Detta innebär: ytterligare en budgivning, ytterligare ett hur mycket vill vi lägga, ytterligare tankar på om det verkligen är rätt hus. Alltså: Vi ser detta som ytterligare ett tecken på att detta huset inte var för oss. Det första borde varit när vi förlorade budgivningen första gången, men nu står någon och bankar oss i pannan och skriker. Vi hör nu. Vi väntar med spänning på ett motbud, och när det kommer så skiter vi resten. Nu får det vara nog. Man ska inte behöva kämpa såhär mycket, det betyder att något är/kommer bli fel.

Nu ska jag försöka sova. Jag har tröstätit en påse chips, pommes frittes och druckit cola så jag hoppas inte på mycket, någon timme skulle räcka.