Jag vet inte hur det kommer kännas när sorgen gått över, och jag vill heller inte veta. Jag vet att jag tänker på min Eddie flera gånger om dagen, och det gör lika ont varje gång. Jag har nästan kommit till den punkten då jag kan tänka roliga saker om Hera, och om 3 veckor är det 1 år sedan hon gick bort. 1 år! Att veta att jag kommer vara ledsen såhär mycket i 1 år till ger mig panikångest. Det känns ju inte som något jag ser fram emot. Jag plågar mig dock för det goda. Vi skaffade Tuss som sällskap till Snuffe. Varken mer eller mindre. Jag ville inte ha en ny honkatt så fort, men det gjorde ondare att se Snuffe tyna bort av ensamhet. Jag vet inte om han är gladare nu när han blir ihjälbiten tio gånger om dagen, men han har någon att slicka på, någon att jaga och någon att bli störd av. Det känns ju som att det alternativet alltid är bättre. Det allra allra värsta är att varje gång Tuss hoppar upp i sängen, går runt ett hörn eller bara sitter i hallen när man kommer hem, så ser jag Eddie. Ytterligare en fallgrop med att skaffa en sköldpaddsfärgad hona, men de liknar ju inte varandra alls i teckningen. Men att vara vit, brun och orange räcker tydligen för att min hjärna ska registrera "Eddie" istället för "Tuss". När hon kommer och väcker mig på nätterna, är det väldigt lätt att bara sluta ögonen och låtsas. Det är jättefarligt, men skönt. Det är värt att få tillbaka henne en liten stund, även om det gör så ont att jag gråter mig till sömns 4 dagar i veckan. Det kanske är elakt mot Tuss att inte älska henne på samma sätt för den hon är, utan mer för att hon ersätter någon, men jag älskar ju henne ändå. Hon får all kärlek jag har, och det var en hel del som blev över...

Oj vad ärligt det blev. Det är så det känns i alla fall.  ♥