Ja så är det faktiskt. Alla andra kan blogga roligt, smart och ställa saker på sin kant, men jag får anstränga de små grå till max för att få ihop ett fyndigt inlägg om min och Harrys till synes enkla vardag. Visst har jag alltid kunnat skriva och formulera mig, men det räcker ju liksom bara halvvägs. Man måste komma på ett bra ämne, ha en schysst och även helst stark åsikt, och gärna en kul skruv på slutet. Det bara händer inte för mig. Jag har alltid haft låg IQ, men hög EQ. Fråga mig om sociala problem, och du får ett utlägg på en timme. Jag borde läst till psykolog, men där kom det där problemet med ointelligensen och satte käppar i hjulet igen. Man måste tydligen ha betyg för att bli hjärnskrynklare, och jag minns knappt vart jag gick i gymnasiet för jag var aldrig där...  Jag hjälper ofta vänner med krångligheter, men det är ju varken kul att blogga om eller att läsa. Dessutom så är jag trevligt nog skonad från sådana problem själv, så jag hjälper ju mest andra, och jag gillar inte att gotta mig i andras olycka.

Så därför bloggar jag om mig och min tjocka bebis, och vår ganska vanliga men ändå väldigt trevliga vardag. ♥