Liksom mamman i berättelsen om Den Vilda Bebin, ser jag min bebi ligga där på kudden och vara liten och alldeles blek. Vi får hoppas att Harry frisknar till av mina tårar också, för snart måste det vända.

Imorse trodde jag att vi skulle behöva åka in akut, för han behöll ingenting och var alldeles borta. Sen kom det någon slags urkraftsork som gjorde att han orkade dricka lite, sova lite och bli lite piggare. Med piggare menar jag att vara vaken utan att gråta, så att ni förstår hur liten och genomskinlig han faktiskt är. När jag bär honom känner jag att han har gått ner i vikt. Redan. Sedan kl 07 idag har han druckit (och behållt) ca 50 ml vatten. Det är så lite vätska, men det gör att han orkar se på Bolibompa och klappa mig på armen.

Jag har skickat min pappa på att köpa vätskeersättning, för igår när vi skulle köpa det så mådde Harry plötsligt bättre och då stannade vi hemma. Dumma oss. Vätskeersättning måste man alltid ha hemma. Suppositorier med febernedsättande också. Måste!

Nu sover han, tillbakalutad mot en stor kudde i sängen. Det vi hoppas på nu är kiss. Så länge han kissar så får han behålla vätska.