Bebismisshandlare
Den "romantiska" kvällen spårade liksom ur. Mitt matteplugg kom av sig, för jag fattar helt enkelt inte det där med andragradsekvationer. Efter det spårade Harry ur. Två kvällar i rad har han varit totalt osövbar. Så fort man lägger ner honom i sängen så gallskriker han. Igår höll vi på och plocka upp och ner honom i sängen i två timmar, och idag var det likadant. Fast idag gjorde jag det otänkbara.
Jag har ju skrivit förut om mina idéer kring mammarollen, och vad jag verkligen inte hade tänkt att göra med Harry/att Harry skulle få göra. Att se på tv var en sådan sak. Jag kämpade med det där tv-tittandet ett tag, innan jag helt enkelt gav upp - det är ju förj*kla smidigt att sätta en ilsken barbabebis framför Pingu och få 15 minuters andrum. Jag var dunderkaxig innan Harry kom ut, och babblade om hur jag minsann skulle göra, och hur lätt det faktiskt var. Hur svaga alla andra var som inte lyckades hålla sina ungar från dumburken. Jo.
Ikväll var det dags för mammarollsantihybris nummer 2. Den beryktade 5-minutersmetoden. Aldrig att jag skulle använda mig av den (och det vill jag fortfarande inte, även om ikväll säkert inte är ett undantag). Efter en hel natt av krångel, så har man(jag) inte motståndskraften att gulla och bära en 10,5 kg barbabebis tills han somnar. Så, ikväll fick han gråta. Jag körde 2-minutersmetoden, för längre än så pallade jag inte åt gången. Henki kom hem med ryggsmärtor, så han har legat i soffan hela kvällen, om ni undrade... Efter totalt 15 minuter orkade jag inte lyssna på hans ledsna gråt, för det hade gått över till den där ynkliga snyftgråten. Jag lyfte upp honom, lugnade honom, la ner honom igen (gallskrik), började klappa och smeka - och då somnade han. Jag ville bara krypa ner under hans täcke och snosa honom i nacken. Säga förlåt för att mamma är så dum, och lova att det aldrig ska hända igen - men det kommer det säkert. Gör han likadant imorgonkväll så vet jag ju att han faktiskt överlever att gråta i 15 minuter. Det är för övrigt det längsta han gråtit i sträck i sitt liv. Då förstår ni kanske min stress. Jag är inte van! Mycket traumatiskt detta.
Nu ska jag äta upp resten av chokladbollarna som kvällsmat (tröstmat). Tentan imorgon kommer gå "lysande".
Jag har ju skrivit förut om mina idéer kring mammarollen, och vad jag verkligen inte hade tänkt att göra med Harry/att Harry skulle få göra. Att se på tv var en sådan sak. Jag kämpade med det där tv-tittandet ett tag, innan jag helt enkelt gav upp - det är ju förj*kla smidigt att sätta en ilsken barbabebis framför Pingu och få 15 minuters andrum. Jag var dunderkaxig innan Harry kom ut, och babblade om hur jag minsann skulle göra, och hur lätt det faktiskt var. Hur svaga alla andra var som inte lyckades hålla sina ungar från dumburken. Jo.
Ikväll var det dags för mammarollsantihybris nummer 2. Den beryktade 5-minutersmetoden. Aldrig att jag skulle använda mig av den (och det vill jag fortfarande inte, även om ikväll säkert inte är ett undantag). Efter en hel natt av krångel, så har man(jag) inte motståndskraften att gulla och bära en 10,5 kg barbabebis tills han somnar. Så, ikväll fick han gråta. Jag körde 2-minutersmetoden, för längre än så pallade jag inte åt gången. Henki kom hem med ryggsmärtor, så han har legat i soffan hela kvällen, om ni undrade... Efter totalt 15 minuter orkade jag inte lyssna på hans ledsna gråt, för det hade gått över till den där ynkliga snyftgråten. Jag lyfte upp honom, lugnade honom, la ner honom igen (gallskrik), började klappa och smeka - och då somnade han. Jag ville bara krypa ner under hans täcke och snosa honom i nacken. Säga förlåt för att mamma är så dum, och lova att det aldrig ska hända igen - men det kommer det säkert. Gör han likadant imorgonkväll så vet jag ju att han faktiskt överlever att gråta i 15 minuter. Det är för övrigt det längsta han gråtit i sträck i sitt liv. Då förstår ni kanske min stress. Jag är inte van! Mycket traumatiskt detta.
Nu ska jag äta upp resten av chokladbollarna som kvällsmat (tröstmat). Tentan imorgon kommer gå "lysande".
Kommentarer
