Jag längtar faktiskt till på måndag. Det känns jättekonstigt, men så är det. Vad händer då? Jo, Öppna Förskolan drar igång igen. Denna himmel av stimulans för Harry, och samvaro med andra mammor i samma situation för mig. Ge mig!

Jullovet har inte ändrat våra rutiner något avsevärt, men ändå känns de helt fel. Han brukar äta på vissa tider, men är antingen jättehungrig innan eller vill inte ha alls. Han brukar sova på vissa tider, men kan glatt hoppa över att sova över huvud taget. Men, vissa dagar är det som vanligt, och då blir man alldeles förundrad. Allt tyder dock på utvecklingssprånget Bauta, för han äter som en häst, växer så det knakar, och gör nya saker varje dag. Nu kan han till exempel gå hyfsat bra om man håller i hans händer. Det är ju inte gå i ordets rätta mening, för det fattas balans och rytm, men han rör fötterna och tar sig framåt. Det var ju totalt otänkbart för några veckor sedan.

Jag behöver också komma in i rutiner igen. Få hit pulkan från mamma och pappa så vi kan ta ordentliga långpromenader. Cykelvägarna häromkring är ju knappt gångbara med hund, så vi vill ut i skogen igen. Börja träna. Börja sova. Bli frisk. Kanske inte i just den ordningen, men någon sorts förändring ändock. Jag tror att det är en väldigt vanlig känsla såhär i januari. Att det kliar i kroppen. Det är väldigt svårt att få bort det kliet bara.

Nu blev det ett sånt där svamligt fluminlägg, men det är exakt så grötigt det är i mitt huvud just nu.