Jag har ju börjat släppa Snuffe mer och mer ute, och ikväll ville han verkligen inte in igen. Han fick vara lös under tiden jag promenerade Ombra efter jobbet, och han verkar tycka att det är jättekul - såklart. Ända sedan vi kom in för ca 25 minuter sedan har han sprungit upp och ner för trappen, samtidigt som han skriker gällt, och klöser och hoppas efter handtaget på ytterdörren (han kan ju öppna dörrar nämligen). Helt hysterisk. Jag förstår att han vill ut, men jag kan bara inte släppa honom helt än. Är jag elak? Är det "all in" som gäller? Antingen får han vara ute, eller så får han bara vara inne? Vi har ju inget bra fönster att släppa in och ut honom genom, och en stege till balkongen på andra våningen finns väl inte ens? Just nu känns han djupt olycklig, men jag vågar inte släppa ut honom en hel natt själv.

Läser jag på forum så skriver kattfolk att det är totalt vansinne att släppa ut en katt i ett bostadsområde - och det tycker ju egentligen jag med. Det är INTE värt att han blir överkörd, inlåst eller sönderklöst - men han är så glad när han får vara ute. Dagens samhälle är inte kattvänligt med all trafik och ouppfostrade djurplågarbarn/vuxna. På forumen skrev någon klok att "vi släpper ju inte ut hästen eller hunden vind för våg", och det är ju helt sant. Varför skilja hunden och katten åt egentligen?


Kanske får bli att fortsätta såhär?

Jag är 70/30 för att behålla honom inne, men det värker i mammahjärtat när han skriker och klöser på dörren. Klart som f*n att det är skittråkigt här hemma, när han inte har någon att leka med! (Och ingen mer kompis blir det, tror jag... Då får jag nog välja mellan den katten och Henki!)

Hjälp mig! Har ni några tankar om det här?

Läs mer här.