...måste ju vara det svåraste som finns. I alla fall när man som jag skriver om ett ämne jag själv valt, intervjuat en pedagog som jag valt utifrån just hennes åsikter om ämnet - och sen ska jag inte tycka samma som henne. Jag ska tolka, inte tycka. Men så fort jag tolkar, så är det ändå mina åsikter... Det känns så snörpligt att vara så j*kla nära mållinjen, men ändå vara så långt ifrån den.

Jag är inne i en depp-period nu känner jag. Väldigt lättpåverkad av allt runt mig, och jag har noll fokus för skolan. När något kör ihop sig (Exempelvis: Dagen vi ska ha ett viktigt gruppseminarium kan INGEN ta ledigt och passa Harry. Kursen är ju på 100% så jag ska ju egentligen kunna alla veckans vardagar...) så blir jag bara arg och stänger av. Att seminariet är samma dag som Vårruset hjälper nada. Det innebär att jag kommer komma dit stressad, och sen springa dåligt. Jag ser det liksom framför mig.

Imorgon ska jag träffa handledaren, och hoppas att hon kan peppa mig lite. På mina 9 sidor inskickad text hade hon kommenterat på 3 ställen. Jag borde vara supernöjd, men ni vet ju hur det där är. Man väljer vad man vill se helt enkelt.

En annan sak som kommer peppa mig är att jag har en date med Hemglassbilen ikväll. Har ni fått deras reklamblad? Smaskens vad mycket gott och onyttigt socker! Glass är en sån där sak som jag kan få "cravings" efter, och speciellt om jag är lite nere.




Time to hit the books again...